Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Halft medvetlös sprang Märta vidare, och hon stannade
icke, förrän hon tydligt hörde någon, som ropade henne
vid namn.
»August!» svarade hon pröfvande. Ty hon vågade
icke tro, att det var han. »Hvar är du?»
I samma nu kände hon i stället för svar två armar
fatta sig om lifvet och hängande sig fast vid mannens hals,
brast Märta i hejdlös gråt.
När Märta just denna afton dröjde, hade August setat
ensam på deras gamla mötesplats och känt sig viss, att
hennes uteblifvande stod i sambaud med Delphius slup, som
blifvit funnen, och när han nu såg henne fly sig själf i
mörkret som elt skrämt barn, flög genom hans själ en aning om,
af hvilken underlig art denna sommarsaga, i hvilken de båda
lefde, egentligen var.
»Hvad är det?» sade han och höll flickan ifrån sig.
»Hvad är det, som har händt?»
Då steg ånyo medvetandet om den förfärliga vissheten
upp inom Märta, vissheten, att hon var mor. Och i korta,
afbrutna ord sade hon honom sanningen. Sjöholm blef så
häpen, att han först blott stammade:
»Jag trodde, det var något annat.»
»Hvilket annat?» sade Märta hårdt.
Han undvek hennes blick. Men i ett ögonblick hade
Märta förstått. Det var, som om en ny visshet öppnat sig
bakom den föregående, och denna nya var dubbelt så rysligt,
dubbelt så förskräckande som den föregående. Detta andra
var en afgrund, dit Märta ej ännu vågade att se ner,
emedan hon då skulle hissnat, tappat fotfästet, slagit sig sönder
och samman. Hon kved som i känslan af en smärta,
hvilken en dag skulle blifva verklig och sluka hvarje annan,
som en stor bölja uppslukar de små.
Och August, som redan ångrat, att ban kanske gjort
henne ondt, ocli som blygdes öfver en misstanke hvilken
han trodde vara orättvis, strök flickan sakta öfver håret,
sade henne de vänliga ord, han kunde finna, och lofvade
henne, att de skulle gifta sig, och allt skulle bli bra.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
