Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 379 —
De båda unga människorna sågo hvarandra ett
ögonblick in i ögonen, ocb en känsla af brännande skam dref
blodet upp till flickans kinder. Hon kunde icke tacka August
för att ban var god emot henne, hon hade plötsligt blifvit
kall för hans smekningar, och för första gången såg hon
att den man, hvars barn hon bar under sitt hjärta, var henne
likgiltig och främmande. Hon hade ljugit bort hela sitt lif
och aldrig skulle hon kunna känna och lefva som andra.
Men med brådmogen snabbhet förstod Märta, att detta
kunde hon aldrig yppa, och därför fortsatte hon att ljuga
sig in i hans gunst. Med mannens arm om sitt lif och
hufvudet lutadt mot hans skuldra, gick Märta fram på vägen,
som ledde till de lysande punkterna från stugornas fönster.
Det var så underligt att känna, hur hon blef varmare
och varmare, medan de gingo fram i mörkret lutade mot
hvarandra, under det att hon själf hela tiden kände, hur
kylan steg inom henne, så att hon helst velat stöta honom
undan och springa bort. Men värst var det, när hans röst
blef vek och nästan blandad med tårar, då han sade de
två orden:
»Stackars liten!»
Då vek märtas blygsel för en allt uppslukande undran
öfver sig själf och lifvet och allt, som i lifvet fanns. Men
längre hann i detta ögonblick ej hennes tanke. Den
slocknade i själfva denna undran, som en fallande stjärna
slocknar i den blå rymden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
