Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 383 —
■gammal, elak käring inte skulle ha något att säga på hans
rygg. Det var också en anledning.
Men detta var ändå inte det värsta, som i denna stund
sysselsatte den gamle sjömannens tankar. Hvad han tänkte
på, det var orsaken, hvarför hunden just nu visat sig för
honom, kommit upp liksom ur hafvets djup och tvingat
honom, Fille Bom, att sitta och stirra på den döda,
genom-dränkta kroppen. Hvarför hade han kommit? Hvad ville han?
Det dröjde länge, innan Fille Bom lyckades att bemanna
sig så pass, att han förmådde gripa tag i den slemmiga,
väm-jeliga kroppen, och ännu en gång kasta den öfver bord. Men
när den nu sjönk för andra gången, blef Fille Bom skrämd.
Han kom ihåg, hvad det betyder, när man seglar med ett
lik i båten, och för första gången kanske i sitt lif blef gamle
Bommen rädd för sjön. Han blef rädd att vara ensam därute.
Han tyckte, att vinden blåste upp, så att det såg farligt ut.
Masten och seglet syntes honom plötsligt vara gamla och
skröpliga, och ban erinrade sig, att det fanns bord, hvilka
kunde vara murkna. Som en kall kåre af fruktan strök
öfver hans rygg. Han halade in dörjlinorna och lät båten
gå för fulla segel mot land, och han hämtade sig icke, förrän
ban åter stod på bryggan och kände fast mark under fötterna.
Då vände sig Fille Bom om och såg utåt sjön, som ville
ban söka en förklaring på allt det underbara, hvilket denna
dag följt honom. I detsamma tog ban ett steg baklänges,
som om ban sett en syn, och aldrig kunde Fille Bom begripa,
att han seglat in utan att se detta.
Midt i hamnen strök Delphin för bara focken, och
båten svängde mot vinden i det ögonblick, då skepparen
tänkte låta ankaret gå. Men allt gick så tyst som i grafven,
och det for en isande skräckkänsla genom Bommen, om det
verkligen var den riktiga Delphin han såg, eller om det var
något annat, som gycklade för hans syn på ljusa dagen.
Mekaniskt vände ban blicken och såg upp mot klipporna,
där kvinnorna och barnen plägade stå och vifta de
hemvändande till mötes. Jo, mycket riktigt! De stodo där äfven
nu. Klipporna voro i den töckniga dagern fulla med folk.
Men Fille Bom lade märke till, att alla voro så underligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
