Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 394 —
Tryckt under känslan af sin orätt, började Nils tala.
Han talade som en syndare inför sin gud, ocli ban nämnde
icke ett ord om, hur han och Märta en gång hade kommit
ifrån hvarandra. Det viste han ju icke, lika litet som hon.
Det var för dem båda endast en mörk, oförklarlig gåta, i
hvilken allt annat drunknade. Men lågmält och stilla
berättade ban, hur han haft det på sjön, och hur ensamt och
underligt allt varit. Kamraterna hade gått i land och
skrifvit bref. Han hade inte baft någon att skrifva till.
Kamraterna hade gått i land och hämtat bref, och under de långa
nätterna hade de läst brefven högt för hvarandra. Han ensam
hade stått utanför allt detta och trott, att han alltid skulle
göra det. Så hade han kommit hem och alldrig fallit på
den tanken, att någon skulle kunna tro, att han drunknat.
Allting hade strömmat öfver honom så häftigt, att han icke
kunnat reda tankarna. Han visste blott, att ban måste tala
vid Märta. Och därför hade ban sökt henne hvarje dag,
fastän han icke vågade gå till hennes hem, där ban viste
hon fans. På stranden hade han setat och väntat henne, på
alla kända vägar hade han gått. Men det viste han nu, att
utan henne var lifvet bara ensamhet och sorg, och aldrig skulle
han kunna blifva mot henne så hård, som han förut varit.
Allt detta sade Nils till Märta, och hon hörde hans röst
och undrade öfver, att det inte var i går, hon hörde den
sist. Allt hvad ban sade var så naturligt och så godt att
höra. Det kändes för Märta, som om hon kommit hem
efter en lång resa och aldrig mera skulle behöfva komma bort.
Och det var nära, att hon lutat sitt hufvud till Nils som
förr och bara gråtit sig till ro som det stackars, hetsade barn
hon var.
Men så dök i minnet upp den föfärliga sanningen,
och hon ville icke dölja den, kom icke ens att tänka på, att
hon borde försöka dölja den. Hon reste på sitt hufvud ocli
tyckte, att allt hvad Nils sagt gled bort och försvann, och
hon förstod, att det var hon, som skulle bedja honom om
förlåtelse.
Nils blef otålig och förvånad.
»Hvarför svarar du icke?» sade lian.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
