Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 408 —
han ropade högt. En kvinnlig röst svarade därinne, och
om en stund var det två, som följdes åt vid skenet af den
fladdrande lyktan genom byn, upp öfver de snöiga klipporna
och fram mot udden i väster, där lotsen hem låg.
Där gingo de in, ocli med förtviflan i hjärtat stod Nils
och hörde, att födelsens stora arbete därinne liade börjat.
Rådvill stod han där och inför verkligheten tyckte han sig
glömma något af de tankar, som marterat honom och som
ban aldrig velat yppa, Men han stod icke ut med att vara
inne. Han gick bara fram till bädden och strök hustruns
panna. Så tog han på sig sin tjockaste röck och gick ut i
yrvädret.
Nils gick icke långt hemifrån. Han gick upp till
lotsutkikens stuga. Där stod dörren öppen, och där visste han,
att han fick vara ensam. Ilan satte sig därinne och sköt
undan luckan, så att han kunde se ut.
Som ban satt där, kom det för honom, hur han skulle
ha känt det, om det nu varit hans barn, som de båda
väntat. Han knöt händerna af förbittring, men ban sköt undan
tanken och försökte bygga upp den känsla, hvilken en gång
gjort honom rättvis och vek. Och som han satt där, tyckte
han, att det lyckades honom, ocli att harmen, hvilken så
länge jäst inom honom, dämpades och gaf rum för andra
känslor. I minnet såg Nils, hur han setat ensam en gång
förr, samma morgon då Märta hade sagt honom, hur allting
var, och han känt blodets böljor lägga sig till ro och
solskenet bryta igenom det hårda skalet at’ hans vrede och hans
förakt.
Nils satt timme efter timme och tänkte på detta. I
öster kom redan den matta gryningen, som bådade dagen,
och i luften var storm, som dånade genom luften. Nils
tyckte, att just som han satt nu, hade han setat äfven då
— den oförgätliga dagen, då det stora beslutet fattades, då
ban trots allt band Märta vid sig för hela lifvet. Han tyckte
sig kunna minnas, hvad han tänkt, känt, sagt och gjort från
det ögonblick då Märta börjat tala till den stund, då han
darrande af smärtblandad fröjd låg på knä öfver hennes
bädd. Allt kom han ihåg! Han kunde säga hvart ord,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
