Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 40’,) -
känna hvarje känsla ånyo, ocli orden och känslorna stego
inom honom på starka vingar. Hans bröst höjde sig fritt,
och hvad Nils nu erfor sopade grubblet bort ur hans sinne,
tog med sig det vanvettiga hatet till ett oskyldigt barn och
gjorde honom till en ny och starkare människa. Han hade
upplefvat detsamma ännu än gång, och han kände det som
ett under.
Drifven af samma känsla, hvilken en gång förr ledt
honom tillbaka, då han gått vilse, reste Nils sig upp, och
han tyckte, att isfältet gungade för hans ögon. Som han
gjort en gång förr, så ville han göra nu. Han ville gå in i
kammaren och hviska i Märtas öra ord, som skulle göra
henne plågan lätt, ord som skulle hjälpa henne att bära. Det
fanns ingen hårdhet inom honom längre. Orden darrade på
hans läppar som tårar.
Han gick med snabba steg utför klippan och stannade
utanför dörren för att lyssna efter ljud därinifrån. Det slog
honom, att det var så underligt tyst därinne, och Nils
famlade osäkert med handen, när han öppnade-låset,
I bela stämningen, som slog Nils till mötes från det
lilla rummet, fanns någonting som bjöd honom att gå tyst.
Han tog sakta af sig rocken och ställde sig bredvid sängen,
där Märta låg med slutna ögon och alldeles blek.
Barnmorskan satt på en stol vid fönstret och syntes sofva. De
tycktes båda hafva slumrat in och kanske sofvit länge. Osäker
böjde Nils sig ned öfver sin hustru, och Märta slog upp
ögonen och märkte, att han stod där.
Hon smålog emot honom utan att tala. Och i hennes
öga låg en underlig blandning af sorg och något, som
liknade lugnad oro.
Nils förstod icke.
»Ar det öfver?» sade ban med osäker röst.
Märta nickade ooh pekade bort mot soffan, där ett litet
bylte låg på ett par kuddar.
Nils ville gå dit och lyfta på filten, som täckte den
lilla kroppen. Men Märta höll honom tillbaka.
»Jag vill själf säga dig det», hviskade hon. »Han
är död.»
Gernandt» Folkbibliotek. II. 51
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
