Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - En ätaretrio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— I helseke heller! - Ja’ ä’ då åtminstone inte
människa te å upptäcka’n!
Det var sant, som han sade. Visaren fanns inte på
taflan och bägge började leta på golfvet och öfverallt, men
klockvisaren var ingenstädes till finnandes.
Sent omsider sa’ gumman:
— Ja’ undra, om han möjligtvis kan ha dråsat ner i
grötabunken, så att du har fått honom i dej?
— Åh, dä’ kan väl allri’ stå tell!
— Kände du ingenting, när du åt?
— Jo, Gu’ vet hur dä’ va’? Ja’ töckte bestämdt att dä’
krasmade te en gång i halsen på mej, och att dä’ va’ nå’et
långt och styft, som slank ner, men ja’ trodde, att dä’ bara
va’ en bit utå’ grötaklynnan!
— Där ha vi’et, du har fått visarn i dej, sa’ käringen
och ville taga till lipen.
Men Peter i Masåsen tröstade henne sägandes, att han
var säker om, att visaren, som »hållit parull» i 45 års tid,
skulle gå sin gilla gång härefter också, och han spådde
sant.
Visaren gick samt kom till bys igen, och än i dag
luffar han omkring urtaflan på studsaren där borta i Masås.
Men Peter har numera girat fast honom med en bit af ett
gäddsnar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
