Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
“Kom, mitt älskade barn, vårt folk
har allaredan lemnat den lyckliga dalen,
hvilken har varit ditt barndomshem.
Vi vilja uppsöka ett nytt land och
glömma våra sorger.”
Men alla hans böner voro förgäfves.
Den djupt bedröfvade Minnetonka
vägrade att följa honom.
“Du kan gå, fader,” ropade hon, “men
för mig finnes intet nytt land, intet nytt
hem. Jag stannar här, hvarest mitt
hjerta är begrafvet.”
Man hörde ljudet af ett
öfversväm-mande vatten. Höfdingen sökte sin
räddning genom att taga till flykten.
Källan blef en ström, strömmen en flod,
och floden en stor sjö. Minnetonka, den
falske Don Marico och hans vackra
föl-jeslagerska sköljdes bort och syntes icke
mera.
Hvarje år, då vårsolen återvänder och’
bringar med sig glädje och munterhet,
synes i djupet af sjön en blomma växa
upp med snöhvita kronblad och
guldgula ståndare, hvilkens drottningslika
skönhet kommer en att tänka på den
vackra spanska damen; nära intill, men
nästan gömd af bladen, som omgifva
hennes rival, är en liten kopparfärgad
planta, hvilken säges vara den olyckliga
Minnetonka. Ständigt sväfvande
deröf-ver är en vacker svärmare i grön drägt,
trollsländan, fordomdags Don Marico,
hvilken vid denna tid utan tvifvel på
ett tillfredsställande sätt förklarat sitt
uppförande till dem båda.
Och det försäkras i förtrolighet, att
hon, som dricker af vattnet i sjön,
hvil-ket leder sitt ursprung från den
magiska källan, förlorar de lidanden, till
hvil-ka köttet är arftagare, och återfår sin
ungdom på nytt.
Så lyder legenden om Minnetonka,
om hvilken vackra sjö många sägner
och mysterier kunna förtäljas.
Der borta flyr en nymf, här spelar näcken
Der simma svanor, fogeln sjunger här.
Det sorl, som tvckes komma ifrån häcken.
Är elfvans sång —; hon sjunger nu vid bäcken,
Om tid som kommer, tid som gången är.
Kring ‘P.-P.-villan”*) smyger vestanvinden
*) “P.-P.-villan” vid Orono station,
Minnetonka, eges af vår populäre landsman, kapten P.
P. Swensen.
Och sprider sina ambradofter ut. —
Han leker barnets lek med stolta linden
Och kysser skämtfullt hvarje ros på kinden.
Men slumrar in hos en ändå til. slut.
Rosanderborgen sträcker lagrad panna
Mot stjernarmeers manövreringsfält.
Men bjuder dock åt vandrare som stanna
Fornnordiskt mjöd ur walmokransad kanna,
Om nota bene mjödet blef bestäldt.
Då vi namngåfvo de större hotellen
vid sjön, saknade mången troligtvis det
historiska Lafayette. Detta, det största
och kostbaraste hotellet, beläget vid
Minnetonka Beach, der Österns
aristokrati sammanträffades hvarje sommar,
nedbrann till grunden de 4de Oktober
1897.
Lafayette uppbygdes för en enorm
kostnad af jernvägsmagnaten J. J. Hill
eller Great Northern-jernvägsbolaget
åren 1880-82.
Hotellbyggnaden, som inrymde ej
mindre än 300 sängkammare, var 745
fot lång, 95 fot bred samt 90 fot hög.
Hotellet låg på en 34 fot hög platå å
en halfö, upptagande 150 acres, så att
detsamma var nästan helt och hållet
omgifvet af vatten, erbjudande den mest
imponerande utsigt åt alla sidor.
Här var det som den rina verlden
från Östern tillsammans med
Minneapolis’ “creme de la creme” i närmare
femton år förde ett lysande karneval-lif,
så att allting var ej så Iandtligt vid
Minnetonka, som naturen ville bjuda på.
En del menniskobarn från fåfängans
marknad kunna icke njuta af lifvet med
oblandad glädje; derför tillställa de
större hotellen hvarje vecka soareer,
konserter och lysande baler, der
gästerna täfla om att öfvertäffa hvarandra med
sina eleganta och dyrbara toaletter. Der
återspeglas stadslifvets prakt i sin fulla
glans. Har ni i dessa hotell någonsin
åsett “stadslifvet på landet,” hvars
minnen ännu ej förbleknat? Har ni
någonsin bevistat
EN BALNATT VID LAFAYETTE.
För ungdom fins glädje af vexlande slag.
Som kan njutas hvar natt, som kan njutas hvar
dag— _
Ack, vi taga ju lifvet så lätt!
Men det bästa, som fins och som aldrig blir
glömdt.
Är att trycka den hulda så kärligt och ömt
Under dansen vid Lafayette.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
