Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På klacken af livar gående,
Som inte luktar Dulci nog,
Och inte lockar Ramifonsl
Kom, Ramifons, du har ett hår
Och skäller som Europas hund,
Den store Voltaire —
Gå, Brunkmans magra knotor gnag,
Slit skimiet af en rimmare,
Som du och kopplet. skällt till döds,
Frät aset utaf Flintberg, skald;
Men när din lilla bleka nos
Ock in på ädla vandrare
Med rrr och glafs sig våga djärfs —
Hut, vitterhetens racka I Gå
På rimets lumpehögar kring,
I Örebro ocb feta Lund,
Och snoka upp en bundabit;
Men när i ädlares palats,
Af hungerns bleka satan förd,
Du äfven vågar snufva in —
Hut, vitterhetens racka, hutl
Men nog, nog af allegori
För kopplets vett, nog redan för
Ditt qvicka hufvuds lätta pund.
O, lille rimmets hoppare,
Och Voltaires fagre apekatt,
Så putsrik, arg och klösande,
Känn väl, om örat sitter der!
Du minus den store Leopold,
Han gaf en snärt och strök det bort.
Hur lopp du, lilla väseud, då,
Så dum och blind ocb afundsilsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
