Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fragment af J. G. Oxenstjernas dagbok, förd på Skenäs 1805. Af Aug. J. Hjelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 Oxenstjernas dagboksanteckningar 1805.
Detta, sammanlagdt med det biträde som de gifva åt min bror och
neveu, blir alltid ett ämne för tacksamheten.
Jag har emottagit af den 15. ditt bref som förmodeligen slutar
vår Correspondance för denna gången. Tack för det att du så ofta
skrifvit. Jag värderar det så mycket mera, som jag vet den
mödan det kostar dig. Jag har vedergällt dig så godt jag kunnat,
och detta häfte skall om Gud vill, ännu komma i dina händer som
en slutelig fortsättning af mitt arbete att roa dig.
Jag gläder mig att General Axel for så snart bort. Mitt
bemödande skall bli att expediera honom så fort det blir möjligt,
att åtminstone slippa denna Fältmarskalkens vistande hos oss.
Jag skall gärna sakna det nöjet att aplaudera hans militairiska
bedrifter i Stockholm, för att där äfven slippa se hans öfningar
på Kärlekens valplatser och de Trophéer han där förmodeligen snart
eller sent lärer vinna.
Din beskrifning om Fru Stackelbergs ställning rör mig
oände-ligt. Hon förtjänar ett bättre öde, och jag indignerar mig mot
Stackelbergs uppförande. Hans hårdhet mot henne tål ingen
förklaring. Sedan han fått af henne alt hvad hon hade att ge,
förakta henne för en annan kärlek och lägga ovänskapen till
otroheten, är så stridande mot all mensklighet, att ingen ursägt
derföre kan gifvas. Må emellan goda själar en svaghet kunna någon
gång förlåtas och ädelt bortglömmas; men förbannad vare den
Maka, hvars fel sträcker sig från sinnets yrsel till hjärtats brott,
och genom hat till den mot hvilken han felar, förvandlar
svagheten till missgärning. Aldrig skref jag någonting med mera
kännedom af sanning än detta, och du rättvisar mitt tänkesätt.
Jag önskar att Fru Stackelberg aldrig reser till Finland. Det är
ett Christelig^ värk att hindra henne därifrån. Det är en viss
olycka hon söker, Skall hon gå dit, ruinerad af sin man, att
kanske utköras inför hela godset af den som intagit hennes ställe?
Jag kan ej annat än afråda henne därifrån, om jag ser henne.
Häldre än att så blottställa sig, må hon, på det lilla ställe hon
ännu äger, äta rofvor, och löna föragt med föragt. Må hon, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
