Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fragment af J. G. Oxenstjernas dagbok, förd på Skenäs 1805. Af Aug. J. Hjelt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 Oxenstiernas dagboksanteckningar 1805.
Emedlertid gjorde jag ändå min inpackning en gros på dagen
och i qväll efter måltiden af mina små effekter och mitt lilla skrin.
Jag har uträcknat mina drickspengar, och de gå långt nog med
bästa hushållning. Jag ger åt fattiga och är det själf. Det enda
som därvid upmuntrar mig, är, att det skall roa Änglarna; ty det
säges att de fägna sig när fattiga skänka hvarandra. Om så är,
tror jag att jag ofta haft den lyckan att roa dem.
Jag tackar för dina bref till Marna och Albertine som kommo
i dag och som äro rätt artiga och aimabla. Du trodde ej att
jag skulle få se dem, utan att jag var borta. Tänk, om du i den
förtröstan hade skrifvit ovett om Snäppan. Det var din lycka!
Ben 23. Augusti. Fredag. Det vore att upprepa hvad du känner
och begriper, att vilja omnämna den rörelse hvarmed jag reste
från min Mor. Mitt tänkesätt för henne, hennes kärlek för mig
och hennes ålder, säga i få ord allt, hvad jag om detta afsked
vidlyftigt kunde tala. Vi väpnade oss på alla sidor med den
låtsade styrka som skryter med mod i skilsmässans stund, och
försvagas så mycket mera i ensamhetens.
Vi reste kl. 1/21% och kommo utan någon slags händelse till
Eskilstuna kl. 7. Dagen utan någon omständighet hade ej gett
mig ämne till den minsta berättelse, om ej i qväll en sak passerat
som charmerade mig af Gösta, emedan det var en stråle af
Ca-rakter som visade hvad han är under alla sina nuvarande yrheter
och ouppmärksamhet. Jag hade till aftonen Karp. Fägnad af
denna mat som han ej kände, och utan den omtankan att fråga
mig om jag ville hafva hufvudet, begärde han det. Jag gaf honom
det, och sedan han med glädje opätit detsamma, frågade han mig
om jag ville hafva Tungan? Jag svarade honom att som han ej
hade frågat mig om hela hufvudet, var det förmodeligen ej hans
allvar att bjuda mig tungan. Jag hade knappt hunnit säga dessa
ord, förr än han i ögnablicket brast i en gråt så stark och så sann
att jag blef rörd deraf. Han frågade hur pappa kunde tro honom
så illa, och det ges ingen façon han ej på sitt bästa vis nyttjade
att öfvertyga mig att han hade ingenting så kärt som mig. Hans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
