Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellgrens bref till Rosenstein II. Af H. Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 Kellgrens bref till Rosenstein.
undgå att reprochera mig sjelf att genom min försummelse hafva
bidragit därtill1). — Liljehorns förhållande är bär ännu lika så
obegripeligt som i Stockholm2). Som han är känd här på orten att
bland alla upptänkeliga laster dock ej äga någon, som kan
jämföras med hans snålhet, så är man mäst böjd att tro på corruption.
Det är dock ej utan, att några heldre vilja gissa på ett förräderi
af hans Skepps Chefer. Han säges sjelf påstå det och blott
undantaga 3, som varit färdige att lyda; men hvarför gick han ej
med de 3? Huru kan man supponera, att de öfrige då skulle vågat
vägra? W[allqvist] har sagt mig, att den nedresta stora Revisorn
öfverljudt yttrat sig på gatorne i Carlscrona, att han endast kommit
ned för att yppa ett tillämnadt, men då redan utfördt förräderi. De
1) Erland Gjöthberg, född 1745, död 1798, var gift med Kellgrens syster,
Hedda Eleonora, hvilken dog 1793. Kellgren uppgifver, att de hade sju barn,
men Warholms Herdaminne upptager blott sex. Gjöthberg hade 1775
utnämts till komminister i Källby pastorat af Skara stift. Då kyrkherden
därstädes, Johan Elf stedt, den 8 april 1789 aflidit, erhöll Gjöthberg enhällig kallelse
till pastoratet och uppsattes af konsistorium på första förslagsrummet. Såsom
extra sökande fruktade man dock den lärde och begåfvade e. o.
Akademiadjunkten Olof Andersson Knös (född 1756, död 1804), hvilken likväl ej var
prestvigd. Ständigt förbigången och ständigt gäckad med hoppet om akademisk
befordran, afstod Knös äfven för denna gång från att söka pastorat. Den
rättrådige Rosenstein uppträdde likväl — trots Kellgrens bref — såsom Knös
förespråkare, under det att Wallqvist med en viss ifver synes hafva lagt sig utför
Gjöthberg och därigenom råkat i strid med Nordin. Se Wallqvists bref till
konungen i Minnen och Bref s. 153. Gjöthberg utnämdes värkligen till innehafvare
af platsen, och Knös stannade obefordrad i Upsala ända till 1797, då han för
brödfödans skull nödgades mottaga ett lektorat vid Skara Gymnasium.
2) Den 26 juli hade den svenska och ryska flottan sammandrabbat söder
om Öland. Striden hade säkerligen slutat med ett nederlag för ryssarna, så
vida arrière-gardet, hvilket kommenderades af Liljehorn, ej underlåtit att rycka
fram. Trots upprepade signaler seglade Liljehorn »med stormärssegel back».
Då det ej är troligt, att storamiralens flaggkapten gifvit honom oriktiga
signaler, synes han med berådt mod hafva handlat såsom landsförrädare. Men när
man betänker, dels att han vid 1789 års riksdag visat sig som ett bland Gustaf
III:s servilaste kreatur, dels att dödsdomen öfver honom af kongl, nåd
förvandlades till några månaders landsflykt — till Greifswald, så synes samtidens
misstanke grundad, att förräderiet skett på högsta befallning. Rörande denna
händelse, som för öfrigt vidröres i samtidens flesta memoarer och brefsamlingar,
se Skjöldebrands Marche och Segling (De la Gardieska Archivet XV) och
Grefvinnan Pukes memoarer (Ur Svenska Hofvets och Aristokratiens Lif VI, 176).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
