Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kellgrens bref till Rosenstein II. Af H. Schück
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kellgrens bref till Rosenstein. 17
redan afhörda vittnen skola vara mycket graverande för Liljehorn.
Sjelf håller han sig ännu hurtig och rak. Få se, hur det slutas.
— Man medger, att Cronstadtska och Kögebugtska flottorne nu äro
förente; man säger väl ej, att de inspärra vår, efter den sjelfmant
gått in, men väl att de ligga y4 eller x/2 mil från Staden. — Jag
tror som Bror, att Wexionensis icke gagnat sig med Brefvet, icke
en gång hos sitt Prästerskap, men hvad som gagnar honom mindre
är det mundteliga bevär, han vid alla tillfällen tager sig att
predika för nödvändigheten och nyttan af de steg, som blifvit tagne.
— Vid sista sammanvaro[n] taltes ej om upplysningen, franska
af-fairerna och frihetsandan. Jag hade ock den complaisancen att
ej röra vid ett så kinkigt ämne. Nå himmelen vare lof! Det fins
då på jorden ännu ett folk, som har känt sig vara menniskjor.
Hvad gör oss att vara kastade några hundrade mil ifrån? Hvad
är längre bort än Solen, och dock är hon ej allas Sol? Och
sanningens älskare, är ej jorden hans fädernesland? Och har jag ej
gråtit som ett barn — som en Man — vid berättelsen af denna
stora Seger! Säg mig Bror, som är Historicus, har väl Rom eller
Grekland något mera sublimt att framvisa? Och detta är den nation,
som Nordiner och Lannaerer1) kallat vekliga, förskämda genom
npplysning och Spectakler! Jag är glad, att jag ej denna tid
är i Stockholm; jag hade »utbrustit i sottiser; och om jag råkat
denna Prästen, denna mörksens ande —–––––-Han hade fått
mycket att rapportera2). Gud gifve, att sakerne måtte få en god
utgång — Jag talar om de franska — våra röra mig icke mer:
åt helvete efter vi vilja det! — Det, som gläder mitt hopp, är den
oförmodade ordning, som i sjelfva oordningen visat sig. Det är
1) Andreas Lanærus, född 1738, död 1810, var sedan 1781 kyrkoherde i
Ifvetofta församling. Han hade 1778 utgifvit »Försök om Europeiska och i
synnerhet Svenska Folkets Seder och beskaffenhet», hvars andra upplaga utkom
1789 eller samtidigt med Kellgrens bref. Det i Sverge rådande sedefördärfvet
ansåg han härleda sig från fåfänga, yppighet och böjelse att efterapa
fransmännen.
2) Med detta utfall afser Kellgren troligen Nordin. Att denna misstanke
ej var alldeles ogrundad, synes af Nordins annotation, hvilken här anförts s.
6 not 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
