Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Atterbomska ungdomsdikter och Atterbomska reminiscenser. I.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 Atterbomska ungdomsdikter och reminiscenser.
omogen form, en mängd drag af nyromantikens och Atterboms
senare manér; intet samtida »filosofiskt» stycke har denna
färgläggning. Syftningen på känsla, fantasi och elegisk
stämningsmålning är oförtydbar. Men på samma gång den nya tiden sålunda gifver
sig tillkänna, ljuder här ock en efterklang såsom i följande stycke:
»Om förtjensten, stängd från bröd och lycka,
Trånar bort i uselhet och nöd,
Grånad stapplar vid en murken krycka,
Suckar ibland törnen till sin död;
Om den Eedlige sin skullra sänker,
Rysligt böjd af orättvisa ned» etc. etc.
Hvem skulle tro, att han här hade för sig »Blommornas»
lyriskt-musikaliske skald!
Det är nästan symboliskt för poemets amfibienatur, att det
äger i skön sämja både det gamla förhånade akademiska rimparet
»bygd-dygd» och de — sedan lika smädade — fosforistiska rimmen
»ljusning» och »tjusning».
Men vid sidan af den egentligen akademiska smaken röjas
här spår af ännu en annan bland tidens vittra strömningar, den
s. k. sentimentaUtetsliteraturenf hvilken ytterst utgått från Rousseau
och sedermera hufvudsakligen påvärkats af »Werthers Leiden» för att
slutligen nedsjunka till fullkomlig trivialitet. Å ena sidan kan
riktningen väl sägas hafva förlorat sig i romantiken, men den
platta kälkborgerligheten hos en Lafontaine, en Kotzebue och en
lifland (liksom hos Lindegren härhemma) blef tillika föremål för
den romantiska skolans ständiga och berättigade ironi.
Det saknar sålunda ej literaturhistoriskt intresse att påvisa, att
nämda riktning äfven kan skönjas hos en af romantikens chefer, hos
hvilken man förut ej uppmärksammat någon påvärkan från detta
håll. Jag anför följande strof ur Atterboms här afhandlade stycke:
Nej, O Himmel! om jag stundom irrat
Och min sinnlighet mig vilse fört,
Det är menniskor som mig förvirrat,
Det är menniskor som mig förfört.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
