Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbomska ungdomsdikter och reminiscenser.
37
(Heinrich talar om Mathildes bild):
Das Bild ist ein ewiges Urbild. —
Och hon svarar:
Ich verstehe didi, Heber Heinrich,
denn ich sehe etwas Aehnliches, wenn
ich dich anschaue.
Heinrich talar om, hur denna kärlek
kanske blir "zu Flammenflttichen, die uns
aufheben und uns in unsere himmlische
Heimath trägen".
Amundus (om skönhetens bild).
Omedelbart den bilden framför mig nu står
i närmsta närhet.
Florinna.
Framför mig just likaså!
Amundus,
— — från eldfast trohets bål tillsist
på flammor fly vi till vår kärleks
fosterland.
Detta är knappast tillfälligt. Men hur har icke Atterbom
upptagit stoffet i sin egen individualitet och förskönat det!
Ännu oviktigare äro de få och ytliga beröringspunkter, som
Tiecks skildring af Nestor i poesiens trädgård (Prinz Zerbino) kan
hafva med några af »Blommorna» i 1812 års kalender (första raden
af »Liljan» återfinnes t. ex. här). Ur Jean Pauls »Vorschule der
Aesthetik» har Atterbom år 1820, såsom en jämförelse tydligt
ådagalägger, hämtat kärnan uti sin förträffliga framställning af
det romantiska (recensionen öfver Idunas åttonde häfte, Sv. Litt.
Tidn.) Är det en tillfällighet, att både Jean Paul och Atterbom
korrigera sin förra bestämning af detta begrepp såsom det
»kristligt sköna»?
Matthisson har en dikt, »Die Elementargeister», som tydligen
gifvit Atterbom idén till de körer af sylfer, undiner, salamandrar
o. s. v. som i del I af »Lycks. ö» besjunga kärleken. Matthissons
fjärde kategori äro »Gnomen», hvilkas släkte
»spottet des Lichts
Beym Scheine des plätten
Karfunkelgesichts».
Härmed må jämföras innehållet (äfven värsslaget) af den sång
i slutet af »Öns» andra del, där de »underjordiska elementarandarne»
dansa på slottets ruiner. Samma sång har äfven en reminiscens
af Matthissons »Der Geistertanz», hvaraf denna strof:
Samlaren XII. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
