Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andreas Arvidis Manuductio. Af O. Levertin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 Andreas Arvidis Manuductio.
som Webbe Spensers The Shepheard7s Calender. När Arvidi nu
företagit sig att fylla deras plats, skedde det af flere orsaker, af hvilka
de följande näst »den Aldrahögstes Loff, Pris och Ähra», voro de
viktigaste.
Först och främst drefs Arvidi till sitt företag af det svenska
Poeteriets »höge och stoore Anseende sampt Wichtigheet». Den
svenska diktkonsten öfverträffade nämligen enligt Arvidi till och
med antikens, derutinnan att den icke blott iakttog stafvelsers
»Mått och Lind effter de Grekers och Latiners Sätt och Wijs», men
äfven »Cæsuras och Rimslutande» samt till sist en »oförwänd
Ordning på Orden». En Musei, Homeri och Hesiodi åhörare skulle
derför sätta den svenska diktningen högre än sin egen tids. Denna
tanke är egendomlig för Arvidi, och torde ej återfinnas åtminstone
i den tidigare renaissancens poetiker. Du Bellay och Opitz vilja på
sin höjd vid en dylik jemförelse häfda vulgärspråkens lämplighet
för poetisk behandling, och bevara alltid innerst en skygg vördnad
för den klassiska konstens oupphinneliga skönheter — och äfven
i fråga om diktningens metriska teknik hysa de en likartad känsla.
Det är den, som väckt till lif hela den antikiserande skola för
qvantiterad vers, hvilken under renaissancen egde representanter i
alla länder, och hvilkens nordiska teoretiker var dansken Bertil
Knudsen Aquilonius. Men äfven der en ny princip — accentens
och rimmets — erkändes som basis för de moderna språkens
vitterhet, såg man i denna halft en medeltida förirring, som nu allt
för mycket inrotat sig för att kunna undanrödjas, och hvilken man
sökte så mycket som möjligt leda i kompromiss med antikens
regler1). På sin högsta höjd kunde man som George Puttenhain
skrifva, att den moderna litteraturen i stället för de klassiska
företrädena hade »twentie other curious points in that skill möre then
they ever had, by reason of our rime and tunable Concords or
simphonie, which they never obserued»2). Men att rent af sätta
1) Paludan: Renaissance Bevægelsen i Danmark, s. 410 etc.
2) George Puttenham: The Arte of English Poesie. Reprints E. Arber, s. 22.
Samma åsikt om den nationella litteraturens jemngodhet med den antika
uttalar också Pasquier i sina Les Recherches de la France.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
