Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellmans-minnets innebörd. Af C. R. Nyblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellmansminnets innebörd. 5
hemska gränder, af storhet och fattigdom — allt detta afspeglas i
Fredmans fantasi så, som det endast kan göra det hos en, hvilken
uppväxt som en tjufpojke på dess gator. Derför vore man ock
nästan frestad att påstå, att endast en Stockholmsbo, eller
åtminstone en uppsvensk kunde fullt fatta hans sång och återgifva den.
Detta i afseende på karakteren i dess helhet. Nu kommer dertill
den omgifvande naturen, främst Mälarens, hvilken ingen tecknat så
som Bellman — jo, Edvard Bergh har gjort det i sina björktaflor.
Men man måste vara född i denna natur för att fullt kunna
uppfatta den i dess — icke stora, men intima skönhet, med all dess
omvexling, då den ses på nära håll, och som man derför helst vill
njuta med näsan bland blommorna i gräset eller med blicken upp
mot det blå mellan blandade ljusa och mörka grenar af björk
och gran.
Slutligen kommer dertill också den af Bellman tecknade
menniskoverlden. För honom, den stilla från någon vrå betraktande
skalden, som studerade denna del af det egentliga folket, med dess
dåliga och goda eller åtminstone ursäktande egenskaper, måtte den
hafva tett sig som ett non plus ultra af upp- och nedvänd
verlds-och samhällsordning, och dock sammanhållen, äfven den, af sina
lagar och lyftad af sina förädlande element, — en blandning af
godt och ondt, der dock det onda var af den art, att det mest
kunde öfverskylas genom skaldens uppfattning, hvilken i det, som
estetiskt behagar oss, ingalunda synes gilla eller försköna det
fula, men väl sofrar det i komikens eld eller egnar ett
melankoliskt leende åt dess befängda form. Och denna verld har sina
själsmärken, hvilka göra den icke blott till Stockholmsk under
senare hälften af 1700-talet, utan rent af — med frånräknande af
tidens förändringar — göra den till allmänt svensk på ett sådant
sätt, att vi känna igen den, le åt den och nödgas erkänna, att
detta är kött af vårt kött och blod af vårt blod. Dessa
själsmärken äro bland annat å ena sidan uppbrusning, men å den andra
äfven godlynthet, karakterssvaghet, men äfven djup känslighet i
själ och hjärta, sinlig råhet å ena sidan, men äfven naturlig adel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
