Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86 Bellman såsom skald bedömd af sin samtid.
Från denna tid börja källorna till historien om Bellmans
skalderykte att flyta mera rikligt. Det blir något så när möjligt
att följa utvecklingen deraf. Till en början reser det sig ett starkt
motstånd mot skalden. Man förnekar väl icke uttryckligen hans
snille, men hans visor anses snart för gudlösa och fräcka. Deras
im moralitet synes obestridlig. Men så småningom ändrar sig
stämningen. De sympatiska känslor, som redan förut funnos, blifva
allt starkare. Oppositionen aftager. Skaldens rykte stiger. Och
när hans lif nalkas slutet, höras protesterna mot hans
diktning-knappast längre till det högsta som ett svagt mummel ur
fjerran.
Att en diktning, sådan som den hvilken Bellman under
1760-talet började att öfva, skulle åtminstone till en början, innan den
ännu fullt utvecklat sig, framkalla motstånd, är klart. Det kunde
ej vara annorlunda.
Tiden var lättsinnig, det är sant. Men detta lättsinne spelade
ännu mera på ytan och det var egentligen de högre klasserna,
som omhuldade det och togo dess försvar. Folket i sin stora
helhet deremot, borgare och bondestånd framför allt, höllo ännu fast
vid gammal tro och sed. Det franska inflytandet hade ännu ej,
huru mycket man än klagade deröfver, gjort sig så allmänt gällande
som senare under Gustaf IILs regering. Men det vann alltmera
insteg. Mången såg dess annalkande med bekymmer och det möttes
också till en början af ett starkt motstånd. Detta riktar sig då
helt naturligt också emot Bellman, i hvilken mången såg en
målsman för den onda riktningen i tiden. Han parodierade ju bibeln.
I sina visor gaf han ett öppet erkännande åt sinlighetens kraf och
tycktes förakta de enklaste moraliska bud. Och så kom man snart
derhän att man bedömde Fredmans Epistlars värde efter den
moral, som de deri uppträdande personerna hyllade. Omdömet öfver
dem kunde då svårligen blifva gynsamt. Ännu hade man i
allmänhet icke höjt sig till någon högre syn på konsten. Den var
blott och bart ett medel i moralens tjenst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
