Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Bellman såsom skald bedömd af sin samtid. 117
lugnt och sansadt sätter sig till doms. Fängslad af det verks
skönhet, han har att dömma, ger han sin beundran fritt lopp.
Och det är en fin uppfattning af Bellman, som Kellgren röjer
i sitt Företal. För honom står Bellman som den store
itaprovisa-torn. Hans sånger äro »alstrade i en stormande glädjes hvirfvel»,
äro ögonblicksskapelser, tjusningsutbrott, foster af en sann
ingifvelse, hvilka »helgjutne frambrustit ur en lågande bildnings sköte».
Och han framhäfver som en den största förtjenst, att musiken så
smält samman med orden till ett skönt harmoniskt helt, »att man
föga kan se, hvilken mest skulle sakna den andra för sin
fullkomlighet: verserna, att rätt fattas, eller musiken, att rätt höras».
Det var ögonblickets ingifvelse, som alstrat dessa sånger. Just
derför har man enligt Kellgrens åsigt ingen rätt, att anse dem
som »författade, att pröfva dem efter verskonstens allmänna lagar»,
ej rätt att säga: »detta är fel mot språket, smaken. . .» Den som
har ynglingens hjerta och skaldens känsla ser i dessa fel snilledrag.
Att dömma dikter sådana som dessa ur den blotta moralens
synpunkt är enligt Kellgren med bans friare uppfattning
förkastligt: oanständigheten beror alltid mindre på det ämnes
beskaffenhet, som i dikten behandlas, än på det sätt, hvarpå
framställningen sker.
De förtjenster, som allmänt tillskrefvos Bellman, hade gjort,
att han blifvit kallad den svenske Anakreon. Kellgren anser denna
jemförelse origtig. Begge hade de väl sjungit om samma ämnen,
men hvilken skilnad i sättet, hvarpå detta skett! »Den ene öm,
ljuflig, intagande, fin; den andre yr, häftig, förvånande, rik. Att
jemföra dem båda är att jemföra kaskaden, dess språng, dess
brusande svall kring fältet med källan, som lent genom ängens sköte
ormar sig fram utan dån och bölja.» Snarare kunde man då
enligt Kellgrens mening jemföra Bellman med Pindarus. Men han
medger, att äfven denna liknelse haltar: Bellman är Bellman och
det är och förblir hans största beröm.
Detta det ungefärliga innehållet i Kellgrens berömda Företal.
Då det utkom, vann det samtidens beundran. Den medgaf san-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
