Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anteckningar till Bellmansdiktens historia. III. Af Richard Steffen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anteckningar till Bellmansdiktens historia. 141
väl näppeligen vara förhållandet med de återstående, som tillhöra
Bellmans mest oförgängligt sköna skapelser. Ehuru Ehrengranat
fortsätter sin handskrift säkert till och med 85 och Dohna ännu
87, har ingen af dem haft någon aning om dessa dikter. Inte
kan man antaga, att Bellman haft dem färdiga, men dolt dem för
världen, under det allt annat gick land och rike omkring, utan
det är nog så, att de diktats under de senare åren af skaldens lif.
Den 79:de daterar sig själf 85, utan att rnan precis kan kontrollera
denna uppgift. Under 8O-talet är det, som vi af det föregående
kunnat sluta, i alla händelser ej många epistlar, som kommit till;
måhända har hela epistelarbetet legat så godt som nere ända från
77 och fram mot den tid, då Fredmans epistlar ändtligen trycktes.
Då har den redan åldrande, sjuke och af armod tryckte skalden
ännu en gång velat höra klangan ifrån de forna dagarne, och då
bar en sådan dikt som »Hvila vid denna källa» kommit till. Det
är ett afsked till all lifvets härlighet; och liksom både första och
andra samlingarne kröntes med epistlar till Ulla: »Bläsen nu alla»
och »Febus förnyar», så är nu hela verket krönt af en hyllning till
denna kärlekens prästinna, som i sitt följe hade också — allt det
andra! Men hur mycket finare, hur mycket mer dämpade ligga
icke färgerna i denna sista, på samma gång som glädjen likväl
ännu jförmår vara äkta och oförfalskad. Verklighetens Ulla hade
för längesedan förlorat sina behag, men denna fantasiens Ulla är
skön som förr. Det ligger något symboliskt i den sista strofen :
Ändtligt i detta gröna
Får du mitt sista afsked röna:
Ulla, farväl min sköna
Vid alla instrumenters ljud!
Ändtligt i detta gröna
Stod Ulla sista gången brud,
Den sista gången brud!
Det är till sin diktning skalden säger farväl. Det är en både
rörande och sorglig tanke, att han under de yttre förhållanden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
