Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Olof Broman. Vår förste romanförfattare. Af Knut Barr
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
62 Knut Barr.
gen til ållders kommen», hvarför han anförtrodde Thorgilsson sina
embetsgöromål. Dessa skötte Stilpho så väl, att gubben lärde sig
älska honom som en son. »Likwäl kunde sådan hans kärlek icke
förliknas emot det hiertelag hans enda dotter Gunilla til
Thorgilsson hade, thet hon då och då lät kraftigt påskina wid giörliga
tillfällen; hwilken kärlek at bemöta Stilpho så mycket hälldre gjorde,
som hennes öfw. sköna ansigte, kärliga miner, och härliga gestalt
mer än kraftig war, hans sinne och längtan der hän upmana.»
Fadern såg »deras goda a†fection» med blida ögon och gladde sig åt
att få Thorgilsson till sin efterträdare i tjänsten, och Stilpho och
jungfrun lefde så en tid i »liuflig sammanlefnad» med »all wanlighet
och Caresser, som då warande tillstånd tålte», till dess »för en
högnödig Expedition skull» Stilpho måste resa till Holland. Skön
Gunilla var öfver sig gifven och trodde sig ej af längtan kunna lefva, till
dess han komme åter. Stilpho bekräftar deras kärlek genom att lämna
Gunilla en dyrbar demantring, och så snart han kommit öfver till
Holland, skrifver han henne kärliga verser till bevis på sin redlighet.
»Men så fast, starck och stadig Thorgilssons kärlek war mot henne,
så flychtig och ostadig war Jungfruns, emot honom. Ty fast än hon, wid
afresan i synnerhet, låtit påskina, som skulle sielfwa kärleken warit hennes
hierta, och stadigheten bebodt hennes sinne; likwäl kom Stilpho icke wäll
ifrån hennes ögon, förr än ock hiertat war kält, och thet samma upofrat
en ung nykommen Cavallieur, Sigurd Thorfinnes son, hwilken begynte nu
engagera sig på det högsta för henne, hwar til så mycket bättre tillfälle
gafs, som hennes fader nu alt sängliggande war. och hon ensam hemma i
huset rådande war; hwar af hände at icke så mycket nöden som
skammen skyndade Bröllopsdagen; hwilken Stilpho så mycket mera obekant war,
som han om sådant icke en gång kunnat drömma, äj heller hennes
ostadighet förmoda.»
Sedan han genom vänners bref fått reda på sin kärestas
»ögon-wänskap», skrifver han till henne ett bref i ganska pompös stil, där
han temligen undergifvet beklagar sin olycka. Han slutar med en
fras, som för honom är egendomlig: »Lyckan är underlig». Och
han tillägger: »Jag blir likwäl som jag warit — hennes Stilpho
Thorgilssons.
»Af samma tillfälle kom han ock med några ord en klagodicht
ut uppsättia, som så lyder, under det förwända namnet Lisille:
1.
O! ångst! O! qwahl! O! frätano" pustar!
O! jämmerfulla Öde-Lag!
Som fägnad, frögd, som allsköns lustar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
