Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna villigt skänkta beundran egnades främst åt Atis och
Camilla, Creutz’ mästerverk, där rococons koketta behag utvecklade all
sin älskvärdhet. Känsliga sinnen som Gjörwell blefvo hånryckta
öfver denna sång, där »allt är eld, allt målning, allt entusiasm, med
ett ord, allt är snille»; och tidens nyktra och småaktiga smakdomare
hade ej annat att göra än nedlägga de vapen, med hvilka de på
ämbetets vägnar förföljde den redan af Dalin i akt förklarade
fienden ’licentia poetica*. Ty i dessa smältande verser ådagalade
skalden ett oinskränkt herravälde öfver meter och språk, vunnet, tycktes
det, utan den ringaste ansträngning, som en lek. Bredvid detta
måste alla äldre försök förefalla klumpiga och ofatta.
Atis och Camilla är sålunda det typiska uttrycket för sitt
tido-hvarfs estetiska ideal, hår taget formelt. Det är skrifvet i
alexan-driner, i hvilka cesuren är noga iakttagen, där alla öfverklifningar
äro bannlysta, och där det jambiska versmåttets fordringar åro fullt
tillfredsställda, så att man kan deklamera eller skandera det från
början till slut utan att påträffa en enda hårdhet eller ett enda ord,
där betoningen blifvit det minsta rubbad — en alexandrin alltså
enligt etikettens strängaste regler, som visserligen aflagt allongens
urmodiga stelhet, men var fullt så aristokratisk i denna spelade
naturlighet, dår allt var utsökt och sminkadt och pudradt. Från
samtidens synpunkt år dess beundran således både förklarlig och
berättigad.
Creutz’ mästerskap som versifikatör har äfven i våra dagar väckt
så lifligt erkännande att man t. o. m. påstått, »att det Gustavianska
tidehvarfvet i metriskt hänseende var ett baksteg från det
föregående, åtminstone sådant detta sist nåmda representeras af dess störste
mästare, Gustaf Filip Creutz», såsom det heter i A. Lindgrens
»Satser i svensk verslära» 1880. Den hårda domen öfver de
gustavianska skalderna motiverar författaren med att påpeka de försyndelser
de låtit komma sig till last i fråga om betoningen af vissa
sammansatta ord. Det gäller sådana, som vi med användande af en term
från den antika metriken kalla antibackier (— — w), och hvilkas
aksentförhållande plägar uttryckas med siffrorna 320. Exempel på
deras användning ger Kellgren i Ljusets fiender: sölståndét, örsakén,
vå’rdslöså, eldsvåda. »Dioskurerna Creutz och Gyllenborg»,
fortsätter Lindgren, »utgjorde dock länge ett bålverk mot detta tilltag;
ja Creutz undviker till och med fullständigt att ens använda något
ord af i fråga varande slag — en sjelfförnekclse, som vittnar om
alldeles oerhörd både försiktighet och skicklighet».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
