Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Detta var ett inlägg — det första — af en verklig skald,
förtrogen med sin konst. Men det må vara tillåtet att betvifla, att
lians ord vunno mycken anklang bland teoretikerna. Som vi sett
voro dessa samt och synnerligen mån, som vid tolkningen af antika
diktverk kommit att sysselsätta sig med metriska frågor1. De hade
därför den antika metriken ständigt i tankarne och i öronen, kunde
icke frigöra sig från densamma, utan sträfvade med all makt att
införa de svenska orden i de bås, som de försett med antika etiketter.
De växte sa fast i de antika teorierna, att de förlorade örat för
språkets egna fordringar. Palmblad, som kallade sin metrik Svensk
verslära och däri upptog åfven moderna versmått, sysselsätter sig
dock hufvudsakligen med de antika, och är synbarligen af den
meningen att livad som säges om dem äfven skall kunna gälla om de
andra, ehuru han sedan under striden fann sig nödsakad att befästa
ett djupt svalg mellan rimmad och orimmad vers. Det är dock
högst underbart, att desse teoretiker aldrig föllo på den tanken att
undersöka en modern dikt, att se till huru språket behandlades af
dess egna originella skalder. Men kanske var det bäst att dessa
fingo i fred utan mästrande gå sina egna vägar. Detta sagdt med
allt erkännande af det intresse, det redliga bemödande, det
skarpsinne och de goda uppslag, för hvilka vi hafva att tacka
metri-kerna från seklets början2.
afhängighet af antiken. Man läser i lians Anmärkningar hörande till prosodi och
versifikation, skrifna 1811 kort före hans död (Sami. Skrifter IV: 04 f.): v Den
ganda versifikationen är för oss förlorad: dess princip är för oss falsk. Utan
kvantitet gilves ingen vers, men deras var en helt annan. Med imitation af deras
versarter komma vi dock aldrig till en versifikation, som vore det för dem;
äfven-som deras vers är nu en helt annan för oss, än den var för dem . . . Det är
förgäfves att försöka, säsom man gjort, arbiträrt upphöja vissa stafvelser till långa
eller korta och att bestämma kvantiteten för dem, som förut ingen äga: de
måste sakna kvantitetens själfständighet . . . De [enstafviga orden] bero af det
eftertryck, som de ej lika med flerstafviga ord äga af sig själfva utan blott kunna
la därigenom, att de ofta bära det slags eftertryck, som tillhör meningen och ej
det enskilda ordet. Den nyare metriska versen eller rättare den nyare versen
utan undantag har ingen annan riktighet och godhet sasom vers, än dess meters
sammanfallande med det rätta uttalet ...»
1 Skiöldebrand kan väl ej göra anspråk på att räknas som originel skald.
* Några ord må här inskjutas om Brinkman, som med Tegnér utbytte
tankar i metriska frågor, med hvilka han gärna sysselsatte sig, och hvilka han i
sina bref* till skalden stundom med stor utförlighet afhandlat. Br. antyder mer
än en gång, att han ansåg sig själf ovanligt frisinnad. Han var icke rått ense
med Adlerbeth och Palmblad, hvilka han förebrådde, att de för slafviskt följde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
