Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
På samma sätt har det fortgått i lång tid och ännu på slutet
af 1860-talet finner man antikdyrkare, som i sin ensidighet gått
långt öfver hvad som vid seklets början presterades, och som
därtill velat påtvinga äfven den moderna versen det klassiska oket. För
kännedomen om dessa hänvisar jag till R. Törnebladhs uppsats »An-
tyskame, gent emot livilka han påyrkade att ord som sina m. fl. skulle få
an-vfindas som pyrrhicher. Wallenbergs Homerus-tolkning gjorde han mera rått- *
visa än de båda nämda; Br. ansåg den vara prosaisk, men i metriskt afseende
ganska lyckad, enär W. riktigt iakttagit cesurema. Dessa voro nämligen Br:s
käpphäst; gång på gång betonar han med tillfredsställelse, att ingen annan hade
fullt begrepp om deras vikt och betydelse, och berättar förnöjd, att Adlerbeth på
hans tillstyrkan rättat en mängd fel af denna art i tredje upplagan af sin Eneid.
Och dock hade ju Adlerbeth för cesurens skull aksepterat de beryktade spondéerna
med tonen på sista stafvelsen! Försiktigtvis hade han dock i praktiken icke
använd t dem med så stor förkärlek, som han i teorien häfdade deras berättigande.
Tegnér, trots sin klassiska bildning mera oförvillad än teoretikerna, hade skämtat
med dessa, dä han vid en disputation 1811 tillropade respondenten:
Måtte dig Voss bistå — förlåt jag menade bistå!
Brinkman utvecklade vid ett par tillfallen sina åsikter i spondé-frägan; han
är icke med på att omkasta aksenten i dem, men då han likväl anser deras
användning för att. bilda cesur riktig, blir den enda rimliga (eller orimliga) mening
man kan få ut af hans resonnemanger, att man vid uppläsningen skulle betona
dem som vanligt. Hvad härmed vanns, är svårt att begripa.
Skiöldebrands hexametrar äro för Br. ett outtömligt ämne för löje och hän;
såsom höjden af galenskap citerar han följande enligt dennes principer bildade
hexameter:
En äter.surkal och fläsk, och en ann super bränvln som vatten.
Att Leopold gillat denna vers, anför Br. som bevis på hans omöjlighet som
metriker: mig synes detta tvärtom bevisa, att den förre var långt mera
omdömesgill i svensk metrik än den senare, som i trots af allt skryt med frisinthet
var lika snärjd i antika fördomar som de äldre metrikerna. Dä Br. klandrar
cn-tonigheten i våra jambiske vers och föreslår medel att häfva denna, visar det
sig ock af sammanhanget, att han vill hämta eventuella reformer från grekerna.
Att B:s metrik aldrig blef fullbordad kan under sådana förhallanden icke anses
för någon stor förlust.
Vi kunna tillägga att det enda fel, han hos Tegnér klandrar, är bruket af
ord som instiftelse i hexameter i den ställning, att första stafvelsen blef tredje i
en daktyl i stället för andra i en spondé. — För Stagnelius’ hexametrar har Br.
— och med rätta — mycket loford.
Brrs här antydda åsikter har han framlagt i sina bref till Tegnér af d. ,8/s,
*5/a och ,5/4 1825, ,5/i 1829 samt M/« 1857. För kännedomen om dessa bref har
jag att tacka kabinettskammarherren m. m. Grefvc H. Wachtmeister på Arup,
som välvilligt utlänt dem till Lunds Univ. Bibliotek.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
