Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 Viktor Lindström,
»O Zevs, hvarför har du väl till människors fördärf låtit
kvinnorna, dessa falska varelser, skåda solens ljus? Ty om du velat
sörja för släktets fortplantning, så borde du icke därtill hafva
användt kvinnor, utan i dina tämpel borde de dödlige hafva fått köpa
säd till afkomma mot vederlag af guld, järn eller viktig koppar, hvar
och en efter värdet af sin offergärd. Och så skulle de ha kunnat
få lefva i sina hem, fredade för kvinnor»1. (Evr. Hipp. vv. 616—24).
Sedan fortsätter han sina pessimistiska betraktelser öfver kvinnorna
i ett för E:s stil karaktäristiskt, med reflexioner späckadt
anförande, som slutar med följande ursinniga apostrof till kvinnorna i
allmänhet: »Död åt eder! Jag skall aldrig blifva nog mättad af
hat mot eder, kvinnor, om man än må säga, att jag alltjämt för
det på tungan. Ty ständigt äro nu dessa på ett eller annat sätt
brottsliga. Må man alltså lära dem sedlig besinning eller också finna
sig i att jag alltid häcklar dem!» (ibid. vv. 664—68)2
Af detta långa tal hafva i Tisbe endast de först citerade
vär-serna, som innehålla läxan åt Juppiter, upptagits, men såsom af en
jämförelse torde framgå, i det hela med så stor trohet, som den
rimmade formen gärna tillät, och så, att man väl kan anse värserna
i Tisbe som en ren öfversättning af Evripides. Hippolytos ofvan
anförda slutdom öfver kvinnan kan ha en motsvarighet i den
förklaring, hvarmed Pyramus ändar sin kritik af Juppiter: »En orm och
Quinna ähre mig lyka: ty moste iag altydh för dem wyka».
I Evripides dram gör hjälten sin entré på scenen under liknande
förhållanden som i Tisbe. Han kommer just åter från en jakt och
bringar, åtföljd af sina kamrater, gudinnan Artemis sin hyllning i
ett högstämdt lyriskt stycke, sjunget and øxrjvrjç af honom och hans
svit. Därefter träder han fram till gudinnans bildstod och
bekransar den med följande sköna ord: »Härskarinna, dig bringar jag
denna flätade krans, som jag själf bundit, från en obesmittad äng,
1 Snusförnuftigt anmärker redan skoliasten till stället: àxonojç vavra* oi
yà♀ névrjTaç o va av lwii]oavTo naldas. Som man ser. är kritiken icke så mycket
yngre än den excentriska idén själf.
2 De sist anförda värserna utmönstras af vissa textkritici efter Valkenaers
föredöme, hvilken ansåg dem tillhöra den första recensionen af stycket (hvarom
mera nedan). »Vielleicht gehören sie überhaupt nicht dem Dichter an, dessen
Persöhnlichkeit in ihnen doch gar zu unkünstlich hervordrängt, denn Jedermann
glaubt natürlich Euripides den Weiberfeind zu hören und vergisst darüber ganz
den Hippolyt» (Barthold: Ausgew. Trag. des Eurip. IV Hippolytos. Berlin.
Weid-manii 1880.) /
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
