Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 38
hvarest hvarken herden af försyn vill låta sin hjord beta eller
någonsin en lie gått fram. Endast vårens bi flyger öfver den signade
ängen, och Blygsamheten (Aiåwg) vattnar den med pärlestänk från
bäcken. Den endast, åt hvilken dygden blifvit beskärd, icke som en
inlärd läxa, utan som en väsendets egendom i alla skiften, får plocka
af ängens blommor. De vrånga få det aldrig. Så tag då, dyra
härskarinna, från min fromma hand denna krans för dina gyllene
lockar! Jag ensam bland dödlige åtnjuter ju äran att vara med dig
och tala med dig. Ty fastän jag icke ser ditt ansikte, hör jag dock
din röst. Må jag få ända mitt lifs ban så, som jag börjat den!»
(vv. 73—85). — Man jämföre härmed Pyramus ord i slutet af andra
scenen: »Men du, Diana, Jungfru skiær» etc. Likheten är
omisskännlig. Det utförliga återgifvandet af motivet med kransen och
ängen värkar som en rimmad version af motsvarande stycke hos
Evripides. En liknande idé är omsatt i II: 1, där Tisbe offrar sin
skyddsgudinna Vesta en krans.
Särskildt anmärkningsvärd är i Tisbe den följande scenen, som
skildrar Venus inträdande. Här griper Venus i synlig måtto in i
handlingen. Hon är vred, säger hon i sin monolog, på de förmätna unga,
som våga trotsa kärlekens allmakt och förakta henne. Hon hotar med
den grymmaste hämd, som kärleksgudinnan kan taga: en lidelsefull,
men hopplös kärlek: »Men när the högst i kiärleken komma och
mena sigh theraf få lust och fromma, då skall Iagh saken så laga
och wenda, deras kiärleek skall få en sorgheligh ända» o. s. v.
Därpå kallar hon sin son Cupido och beder om lians bistånd: »Ach,
ben din boga en full bråt och skiut dem mz begärelsens skoot!» ete.
Amor är genast villig att lyda sin moder. — I Evripides skådespel
är orsaken till Afrodites uppträdande likartad. Amazonen Hippolytes
son, Artemis hängifne dyrkare, visar gudinnan en kränkande
sid-vördnad, och då en tjänare efter den ofvannämnda
bekransnings-scenen beder honom vörda Kypris, svarar han i samma anda: »Ingen
gudom, som dyrkas nattetid, tilltalar mig» och »Din Kypris ger
jagen artig god dag». Men i Evripides dram är ekonomien en helt
annan än i Tisbe. Där visar sig Afrodite endast från teologeion
före skådespelets början. Det är hon, som där framsäger prologen,
och därtill är, om man får använda ett så oegentligt uttryck, hennes
synliga ingripande i handlingen begränsadt. I Tisbe åter är hennes
uppträdande med riktig dramatisk instinkt inryckt i själfva dramat;
prologen är där en förutskickad exposé af styckets gång. Den är
afsedd att orientera åskådaren och ingenting mera. Med själfva
Samlaren XX. o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
