Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 35
mellan ingressen i II: 4 och värserna 108—11 f. i Hippolytos: »Gån,
mina följeslagare, träden in i palatset och äten, ty en kostlig sak är
efter jaktens mödor ett rågadt bord.»
I II: 4 få vi se, hurusom Cupido framgångsrikt fyller löftet
till sin moder. Pyramus och Tisbe träffas båda, då de gå ifrån sin
gudstjänst, af kärleksgudens pilar. Venus och hennes son lämna
därpå skådebanan och deltaga ej vidare i handlingen.
I III: 2 finna vi ett fullkomligt motstycke till körens samtal med
amman om Faidras sjukdom och dennas häftiga utbrott (Evr. Hipp.
267—83). Tuscnelda, Tisbes hofmästarinna och förtrogna, ger luft
åt sin oro öfver sin härskarinnas så plötsliga och besynnerliga
förändring. Amatus, Tisbes page, uppmanar henne att tillspörja Tisbe
om orsaken. Tuscnelda säger sig redan förgäfves hafva försökt detta.
Tisbe visar sig. Hon är mycket upprörd och måste stödjas af sin
förtrogna för att ej falla. Tuscnelda sänder bort Amatus i ett ärende:
»Nådige frökin, wy ähre alléen. Säger huadh eder gåår till meen!»
Hon erhåller emellertid endast passionerade utgjutelser,
osammanhängande och motsägande, till svar. Slutligen tror sig
hofmästarin-nan ana, att kärleken är orsaken till Tisbes sällsamma uppförande,
och får af henne omsider veta, att hon älskar »Pyramus then skiöne
man».
I Evripides skådespel uttalar först kören i en längre parodos
sina bekymmer med anledning af Faidras sjukdom samt sina
förmodanden om dess orsak. Därpå tolkar amman sin hjälplöshet gent
emot sin härskarinnas onda och slutar med halft filosofiska
betraktelser öfver de svårigheter, som äro förenade med en sjukvårdares
kall, samt öfver människornas hårda lott i allmänhet och dystra
okunnighet om hvad som väntar på »hinsidan». — Slutorden (vv.
191—97), för öfrigt en typisk exponent för den skeptiske tragödens
egen pessimism, komma en ovillkorligen att tänka på Fausts titaniska
verop: »Ich sehe, dass wir nichts wissen können. Das will mir
schier das Herz verbrennen!» — Samma funderingar gå delvis igen
i Tuscneldas första ord. — Nu tager Faidra till orda och beklagar
sig öfver sitt tillstånd: »XéXv^iac (neléwv övvåeofia, cpthat». Amman
söker lugna henne, men hennes lidelsefulla förtviflan brusar endast
mera ohäjdadt fram i stridiga och feberheta önskningar. Än längtar
hon att få hvila på en blomstersmyckad äng i popplarnas skugga
och svalka sin törst med friskt vatten från skogskällan, än åter för
henne hennes glödande fantasi in i jaktens berusande nöjen och i
gymniska lekar på rännarebanan. Utmattad återvinner hon ändtligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
