Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34 Viktor Lindström,
skådespelet står den i intet som helst organiskt sammanhang. Ingen
i dramats handling ingripande person uppträder där, som ej visar
sig under handlingens fortgång. Emellertid äro situationerna så
snarlika, att det ej kan förvåna, att flera reminiscenser från E. påträffas.
De ha dock här i Tisbe förarbetats på ett relativt friare sätt, så att
II: 3 gör intryck mera af imitation än af öfversättning. Till
jämförelse med Venus tal i Tisbe meddelas här en öfversättning till det
parti af den evripideiska prologen, som närmast kan tjäna vårt syfte.
»En mäktig och fräjdad gudom är jag; Kypris nämnes jag i
himlen. Och alla, som bo inom Atlas gränser och skåda solens
ljus, når jag, i det jag vårdar mig om alla dem, som ära min makt,
men krossar dem, som bevisa mig sidvördnad (vv. 1—6). — — —
Snart skall jag bevisa sanningen af dessa ord. Ty Tesevs son,
amazoniden Hippolytos, han, som fostrats af den fromme Pittevs,
vågar ensam bland alla stadsborna här i Troizene säga, att jag är
den snödaste gudom. Foibos syster däremot, Artemis, prisar han
och skattar henne högst bland de odödlige. Kärlekens fröjder
försmår han och bryr sig ej om äktenskap.» Hon skall hämnas på
honom, säger hon, och redskapet för hennes hämd skall blifva hans
egen stjufmor, Faidra, drottningen, som af blygsel och förtviflan öfver
försmådd kärlek skall gå under och draga Hippolytos med sig i fallet
(vv. 9—16 ff.).
Likheten med Venus tal i Tisbe är, som synes, mer än tillfällig.
Den inskränker sig visserligen till den anförda delen af den
evripideiska prologen, men detta är ganska naturligt, ty handlingens
utveckling och betingelser divergera ju för öfrigt i tragedien och i
Asteropherus gladare stycke. Dessutom är att märka, att Afrodite i
Hippolytos måste redan därför vara sig själf nog för att utkräfva
hämd på sin vedersakare, att hon är ställd bakom handlingen, hvars
trådar hon osynlig spinner efter sin vilja. Tisbes Venus åter tar
sin tillflykt till sin sons bistånd, ty hon är med på scenen och måste
något göra där. Hon kan ej nöja sig med att stå och deklamera
såsom rj TiQO/ioy^ovaa ^A^qoèkr\ hos Evripides1.
Innan vi ingå på uppvisandet af den märkliga samstämmigheten
mellan E. och A. i målningen af passionen, vilja vi påpeka likheten
1 Det kan naturligtvis ej falla oss in att med detta erkännande af det
relativa företrädet hos A:s gudamaskineri uttala någon från prof. Ljunggrens (1. c.
234 f.) yttrande afvikande mening om den principiella förkastligheten af detta
dramatiska grepp i allmänhet och i synnerhet dess menliga invärkan på
karaktärsteckningen i vår »comoedia».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
