Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. 49
Mycket af de evripideiska lånen i Tisbe hör till det bästa i
stycket och har med sin friska ursprunglighet förut oförskylldt fått
gå och gälla för att vara A:s egen tillhörighet. Kanske skall någon
tycka, att efter den otjänst, vi gjort A. genom att påvisa det utbyte,
han därmed för sin »comoedia» afvunnit ett antikt skådespel, det är
en slät tjänst att söka leda i bevis, det han och ingen annan
värkställt lånen. De äro och förblifva ändå konfiskabelt gods-, menar
man, och därför: hvad mera? För vår del tro vi värkligen, att ett
slutgiltigt bevis för vår menings riktighet, såvida det öfverhufvud
kan presteras, är mera ägnadt att rehabilitera À:s författareära än
ett tyst medgifvande af, att han äfven härvidlag gått i förebildens
ledband. Hur otympligt än hans försök att omsätta de utifrån
hämtade idéerna kan te sig för våra kritici, måste man likväl vidgå, att
han merendels lyckats så pass väl, som det var att vänta i denna
den svenska litteraturens barnaålder. Och hvad beträffar den alltför
närgående härmningen, som man nu för tiden skulle kalla plagiat,
får man icke glömma, att skolrektorn från Arboga på sin tid icke
stod ensam om sådana litterära försyndelser. En om sina gränser
medveten, konstnärligt diskret imitation var ett nästan okändt
begrepp för A:s samtida. Så mycket större bör rättvisligen vårt
erkännande blifva åt en man, som ändå, trots alla svagheter, icke
visar sig alldeles främmande för grundsatsen, att ett lån, om man
rätt ockrar därmed, blir ens välfångna egendom. — Odeladt beröm
förtjänar däremot Asteropherus för sin smak att välja förebild. Äfven
detta val var en uppgift att lösa, en mycket betydelsefull sådan i
ett tidsskede, då man ej var mogen att reda sig utan förebilder och
de flesta af diktningens ämnessvenner mest stannade i sitt sökande
vid den romerska efterklangsdiktningen. Äfven från denna synpunkt
visar sig sålunda Tisbes auctor vara en framstegsman, och man kan
endast beklaga, att han ej fortsatte att odla den af honom brutna
marken. Kanhända skulle då den anmärkningsvärda frånvaron af
kontinuerlig utveckling, som Tisbe i förhållande till sina föregångare
i Sverige betecknar i vår dramatiks historia, icke hafva kastat sin
slagskugga äfven framför Tisbe, och kanske skulle därmed också vår
dramatiks öden varit helt andra.
Samlaren XX.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
