Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Evripideiska motiv i Asteropherus »comœdia» Tisbe. Af Viktor Lindström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48 Viktor Lindström,
med hans fint odlade uttrycksform till ett språk, som ännu »är i sin
daning» och som därför måste erbjuda sin bearbetare oerhörda
vanskligheter. Detta tyder ju på, att A., om vi så få säga, hämtat sin
inspiration på närmare håll än i en så grumlig källa, som det
engelska komediantdramat måst vara. — Härtill kommer, att vissa af
dessa efterbildningar så troget följa originalet, att i betraktande af
Tisbes rimmade form möjligheten af en medelbar version är, om ej
utestängd, dock ytterst tvifvelaktig1.
Vi hålla således för troligt, att Asteropherus själf är den
värk-lige låntagaren. Därvid låta vi dock vara osagdt, om han icke just
i den (eller de?) utländska pjäser, som ledt honom vid författandet
af Tisbe, fått initiativet till att utstoffera sitt stycke med litet klassiskt
långods2. Det är nämligen troligt, att gudamaskineriet åtminstone
icke helt och hållet är själfständigt utarbetadt af A., utan att om icke
mera, ytterlinjerna till detsamma, sådant det finns i Tisbe, äro en
reminiscens från förebilden. Den antika sagan om Pyramus och Tisbe
var förmodligen redan här omgestaltad på ett liknande sätt. Pyramus,
den härdade, entusiastiske jägaren, idealet för en ung man, ställdes
i samband med jaktens gudinna Diana, och Tisbe, den kyska
ungmön, är ju en naturlig skyddsling åt Vesta, den kvinnliga renhetens
gudom. De båda unga komma emellertid genom hela sin
lifsriktning i en ohjälplig motsättning till kärlekens allt behärskande makt,
Venus. Hon besluter att hämnas på de motspänstiga: De skola
bringas att älska hvarandra, och sedan är hämdens timma slagen.
— Härmed äro alla svårigheter med karaktärsteckningen afhjälpta
och en motor för handlingen funnen. Genren var, minsann, ej
främmande för tidens dramatik! Hvad är nu naturligare, än att A.,
som af allt att döma var fullt förtrogen med humanismens bildning
och gjort bekantskap äfven med den grekiska klassiciteten, af denna
uppränning fick en kärkommen anledning att exploatera sin klassiska
lärdom. Han hade läst den store grekiske skaldens dikt om
furstesonen, hvars kyligt sublima dygd manade öfver honom
kärleksgudinnans hämd, den hade slagit an på honom; handlingens motivering
var i de båda styckena lika, och vår man gjorde af sin Pyramus
en förälskad Hippolytos och af sin Tisbe — en Faidras tungomål
talande Arida.
1 Jfr i synnerhet kransoffret i II: 2 och Tuscneldas reflexion öfver
sjukskötarens lott i 111: 2!
2 Jfr Warburgs ofvan citerade uppsats i Samlaren, pag. 67, där han uttalar
sig för möjligheten af flere förebilder, samlade pä utländsk botten!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
