Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorildiana. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54 Lauritz Weibull,
lig lag: hvartill ikke, en naturlig dårhet — et tyranni eller et
vanvett! Därföre gifvas här ikke andra än naturliga lagar. Därföre är
den sorgfälliga skillnaden mellan naturs- och samhälls-rätten en
half-het i lärarens förstånd. Därföre äro alla de borgerliga lagar som
ikke grunda sig i naturen, i dess eviga regler för tve och wäl, mer
eller mindre ursinnigheter1. Af sådana lagar hvimla likväl alla
sam-hällsrätter: och de uphöra ikke förr än filosofer, naturens kännare
och lärare, hinna sprida Uplysningen.
— Som samhället ikke annat är än naturens tillstånd i sin
fullkomlighet: så äro okk dess lagar ikke annat än naturens, mera
ut-veklade, lämpade på flere, och på åtskilligare fall. Alla villkorliga
lagar bevisa svaghet och ofullkomlighet i stiftningen: bevisa at man
ännu ikke träffat det enda rätta, som altid är beständigt. Alla Guds
lagar, alla naturens äro nödvändiga.
— Efter naturen bör då et samhälle inrättas, det helas bestånd
vare första lagen, hvar enskild del så lite trykkas som är mögeligt.
Ty det vore at så långt göra en uppehållskraft onyttig och i samma
mån försvaga det helas lif. Alla lagar böra uttrykka villkoren för
denna stora varelsens bestånd. Böra således vara oföränderliga. Där
man mykke förändrar lagar, där famlar man ännu efter det rätta.
Alt fullkomligt är simpelt och beständigt (i sin krets).
— Fråga hvartill naturrätten tjenar är at fråga hvartill det
tjenar at känna villkoren för sit bestånd och väl!
5.
All mänsklig handling som kan göras på mer än et sätt är
underkastad naturrätten. Där är altid en fråga, hvilket är det rätta?
Äfven se, höra, ete, äfven de finaste och ännu obestämdaste.
6.
Samvetet, den inre föreställningen, känslan af en handlings goda
eller onda följder, alt det gudomliga, andelika i denna
förmögenheten är en dikt. Det är en blott allmän fruktan eller glädje. Man
har inget, utan öfver de handlingar af hvilka man hoppas något godt
eller befarar något ondt. — Alla de indelningar som förekomma
vanligen, vid detta ämnet, äro onyttiga och förstås af sig sjelfva.
Samvetets förträffelighet, ömhet är i mån af Uplysningen. Det
1 Adelsbörden, prästerliga enväldet i religionen och förnuftet — den ena
emot dygdens; det andra emot sanningens natur.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
