Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Thorildiana. Af Lauritz Weibull
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Naturen och dess onda.
Naturens lif, gång, eviga rörelse — består i action och reaction.
Lifvet hos människan i nöje och smärta. De böra ej skiljas.
Smärtan — nöjet, äro blott verkandet och njutandet. Kunna de
skiljas? Alt verkande är et lidande. Det vanliga, dagliga
omsorgens, syslans, samlifvets — kalla vi icke lidande; af förnuft. Men
naturens stora verkande, hafva vi aldrig betraktat; och dome
deröfver atan förnuft. Som en usling, en vekling, öfver det ordinära
lifvets verkande och gång. Nb. mödandet til nöje, det är al smärta.
Från sjukdom til hälsa och lif: från svårigheten til segern: från
arbetet til lönen: priapeiska arbetandet, för njutningens ögnabliek: från
faran til det ljufva lugnet (en sjöman i hamnen efter nianga stormar,
känner det: som för en annan är osmak). AU genom lidandet blir
nytt; blir lif. Se lidandet så i naturens stora ordning, som i
samhällets, i din individualitets, lilla.
Den har bevist at något är godt, som han bevist, at det är
nödvändigt för lif, bestånd och varelse.
Kalla ett sådant ondt: bevisar blott förmögenheten at kalla.
Namnen förändra icke saken.
Men se orätt, har samma lika, af väl och ve, som se rätt. Den
som kallar hvar atom som är emot sig, för en djefvul: kallar hvar atom
som är för sig för en Gud. — Den som har helfvete har himmelen.
Den som förbannar naturen — är, i rätt mån af sin häftighet,
nära, antingen sanningen (som slutar alt med en motsvarande
förtjusning) : eller et religionsvanvett, som förer honom i himmelen);
eller sin fria förstörelse (som är et gudomligt ögnablick, i samma
mån hans förbannelse är häftig, eller det är stort hvarifrån han
frälser sig (mot eller med — som är detsamma).
Ty då man ingen ting gör, utan i och för sin sällhet, sit nöje
— så måste nöjet vara stort, i samma mån det är mycket i
häftighet elr sak, som man gör.
Men sjelfva detta förbanna är en vällust – ty man gör det
häftigt och gerna, ty det är hämd (fastän i tanke; liksom äran).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
