Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - II. Leopolds ”Critiska anmärkningar vid hjeltedikten: Tåget öfver Bält”. Af Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leopolds »Gritiska anmärkningar». 83
Och här vill jag tillåta mig en liten afvikelse från ämnet för att
kasta en blick på utvecklingen af åsikterna om det underbara i den
• episka dikten. Ända från Homeros’ dagar hade det utgjort en af
dess lifsnerver, antingen det nu uppträdt i mytisk, magisk eller
kristen dräkt. Men medan det hos Homeros är af en konstitutiv
betydelse — hela den grekiska mytologin har ju i hans epos sin gyllene
kodex — medan dessa öfvernaturliga väsen här ännu framträda
med anspråk att tagas på fullt allvar, så märka vi redan hos
Virgilius den gamla mytens förfall på det obesvärade sätt, hvarpå han
efter godtfinnande handhafver hela detta gudamaskineri.
Så sjönko dessa epos i tusenårig glömska för att med desto
större hänförelse med renässansen åter dras fram i ljuset. Intresset
för nydiktandet af epos efter antikt mönster tog hastigt fart, och
lOOO-talets Frankrike blef jämte Italien det land, där det kom till
sin fullaste utveckling och där den viktiga frågan om »le merveilleux»
först togs under debatt. Icke frågan om, huruvida det öfverhufvud
borde förekomma i ett epos — därom fanns knappast mer än en
mening. De klassiska auktorerna, framför allt Virgilius, stodo äfven
härutinnan som mönster, och med ett förvånande oförstånd upptogo
deras efterbildare vid skrifvandet af lagarna för epos saker, tydligen
framgångna af speciella tids- och rumsomständigheter, såsom giltiga
för alla tider. Detta gällde framför allt om den hedniska
gudavärlden. Men för resten, var det väl underligt, om epikerna togo intryck
af den antikdyrkan, som på Paris tryckte en halft hednisk prägel
och som gick så långt, att en hofman ej kunde uttrycka sin
vördnad för majestätet eller en kavaljer sin beundran för sin dam, utan
att Olympen slrax måste sitta emellan med en eller annan
gudomlighet.
Men denna tid var dock ej allt igenom hednisk. Det var en
skarp gräns dragen mellan salongen och bönkammaren, och under
den hedniska ytan härskade en ganska djupt rotad kristen tro eller
kanske rättare öfvertro. Och så kom det sig, att mången skald, som
icke fann antikens lättsinniga budoar-gudar äga nog höghet för att
göra tillbörlig verkan i ett epos, började vända sig till kristendomens
mytkrets med dess mörksens och ljusets englar, med gengångare,
helgon och häxor. Och så var uppslaget gifvet till den ryktbara
strid, som, delvis sammanfallande med kampen mellan »les anciens»
och »les mödernes», fyllde en god del af 1600-talet med sitt dån.
Att här närmare redogöra för denna strid torde bli för långt. Jag
vill blott i korthet erinra om, hur Boileau slösade sitt snille i kam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
