Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - II. Leopolds ”Critiska anmärkningar vid hjeltedikten: Tåget öfver Bält”. Af Axel Gauffin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Leopolds »Gritiska anmärkningar». 89
Låtom oss då till ett slutomdöme sammanfatta resultatet af vår
undersökning!
Det kritiska sinnet är det, som sist framträder hos individen
och släktet. I viss mån kan man efter utvecklingen af detta sinne
hos ett folk sluta till dess ståndpunkt i kulturelt afseende. Det är
således mer än en händelse, att det gamla franska kulturfolket är
det, hos hvilket i nyare tid den litterära kritiken först kom till
mognad, det enda som äger en sammanhängande kritikhistoria sedan
trenne sekel tillbaka. Det var detta försprång i utvecklingen, som
så länge skänkte Frankrike öfverväldet i andens värld och makt att
föreskrifva hela Europa sina snillelagar. Men så länge dessa lagar
blott spelade rollen af en utanläxa för lärjungarna till Boileau och
hans landsmän, så länge var deras betydelse ännu af hufvudsakligen
negativ art — det var först, när de skilda folken efter ett mäktigt
personligt genombrott blefvo mogna att själfständigt omsätta sina
franska lärdomar, dessa fingo sin stora fruktbringande betydelse.
Hos oss sker detta genombrott kanske tydligast i Leopolds
»Gritiska Anmärkningar».
Förut hade vi här i Sverige fått nöja oss med dessa ömkliga
parodier på litterär kritik, som Rudin och hans likar presterade. Man
kan på förhand ana, huru en kritik efter denna oändligt fördärfliga
metod att tillyxa dikten efter reglernas prokrustesbädd
nödvändigtvis måste blifva. Den passade, som Leopold träffande sade i sitt
svar till Regnér, lika bra till hvilken hjältedikt som hälst. Läs t. ex.
blott Regners Gyllenborgskritik eller Vitterhets-Journalens recension
af Gustaf Vasa — man kan väl knappast tänka sig en mera
opersonlig och allt igenom pedantisk granskning.
Personligheten i Leopolds kritik — se där dess första och
måhända största förtjänst. Hvilken sida vi än slå upp i
Gyllenborgskritiken, slår den oss till mötes och visar stundom t. o. m. så
ogenerade fasoner vid afslöjandet af fel och löjligheter, att en Regnér
förfärad slår händerna hop inför denna gudlöshet.
Detta hindrar icke, att en af Leopolds stora förtjänster som
kritiker just ligger i den förtrogna kännedomen om de regler, som
hans föregångsmän i så hög grad missbrukat. Vid denna tid om
någonsin var den teoretiska underbyggnaden af vikt äfven för en
oppositionell kritiker, för att han skulle kunna bekämpa fienden på
dess egen mark. Och häri ligger, som redan nämdt, Leopolds stora
öfverlägsenhet gent emot en sådan man som Kellgren, hvilken alltid
gaf sig in på ett jämförelsevis okändt område, när han ville
teoreti-sera i estetiska frågor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
