Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bidrag till kännedomen om de under Gustaf III herskande estetiska åsikterna. - III. De estetiska åskådningarna vid universiteten. Af Gustaf Gjörloff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
100 Gustaf Gjörloff,
grekiska. Den nordiska mytologien var kärf, klumpig och föga
utbildad. Man jämföre en antik författares utmejslade, graciösa skildring
af Venus, där hon sväfvar genom rymderna i en strålande char,
dragen af dufvor och följd af gratier och amoriner, med den korta,
sträfva beskrifningen på Freja, om hvilken det heter: »er hun fer
tha ekur hun köttum tveimur og sittur i reid». Men som vi ej kunna
skrifva vår poesi på grekiska eller latin, så råder han resigneradt,
att vi af vår mytologi göra det bästa vi kunna, bilda oss efter de
antika mönstren, öfversatta de gamla namnen på svenska och mildra
det råa och anstötliga i vår gudalära. Härigenom kom han in på
en uppgift, som den Götiska skolan sedan öfvertog, och sålunda har
han, åtminstone indirekt, gagnat den nationella diktningen. Under
framställningens lopp gifver författaren en mängd anvisningar om de
mytologiska personligheternas rätta bruk i diktningen. De få ej
användas till öfvermätt och skalden får ej heller sammanblanda
hedniska och kristna begrepp. Icke heller får han gifva dem attribut,
stridande mot deras gudomliga natur, såsom en svensk skald då han
karakteriserar Fortunas omildhet och nyckfulla lynne genom att
tilldela henne ungues et indolem felis: klor och kattfasoner, eller
Stjernhjelm, då han talar om »hin fattige gudars magre bestånd». Ingen
har dock så försyndat sig mot god smak som Lucidor i sina burleska
skildringar från den grekiska gudavärlden. Det synes, som hade
den lärde eloquentie professorn ingen blick för det komiska i en
dylik parodi på den olympiska högtidligheten eller som hans för
antiken svärmande sinne ej tillät något gyckel med dess stackars
detroniserade gudar.
År 1792 utgifver Porthan sitt specimen De allegoria. Liksom
Neichter tillmäter han bilden stor betydelse att försköna språket och
ställa tankarna i klarare belysning. Ju längre afståndet är mellan
bildens område och begreppets, dess mera behagar och frapperar
den. Vidare bör allegorien vara prydlig och anständig, klar och
genomskådlig, ej allt för stort tilltagen, ej allt för minutiöst utarbetad.
Häri ligger ett observandum för den franska skolan som ofta in i de
minsta detaljer sökte utföra sina liknelser. I afhandlingen De
poe-niate prosaico visar Porthan tydligast sitt inflytande af den franska
smaken. Han instämmer i Voltaire^ yttrande, att hvarje diktning i
obunden form är »un aveu de son impuissance». Metern är
oeftergiflig för att en dikt skall få namn af poesi, snarare kunde rimmet
uraktlåtas. Poesi på prosa, sådan som Per Enbom med
öfverdrifvande af Thorilds frihets kraf sökte framställa, förkastar Porthan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
