Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gessners inflytande på svenska litteraturen. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gessners inflytande pa svenska litteraturen.
AF
HILMA BORELIUS.
Bland de tyska författare, som tillhöra tiden närmast före Sturm
und Drang-perioden, var idyllikern SALOMON GESSNER en af de
mest populära. Ehuru hans produktivitet icke var stor och hans
område ytterst begränsadt, utgör hans diktning ett karakteristiskt
och ej oviktigt drag i 1750- och 1760talens litterära fysionomi i
Tyskland.
Med afseende på sin estetiska utveckling står han på samma
plan som Bodmer och Breitinger, Pyra, Lange, Kleist och Klopstock.
Liksom deras är äfven hans diktning starkt påverkad af den engelska
litteraturen och innebär en opposition mot den visserligen klara och
tekniskt fulländade, men i dess tyska omplantering fullkomligt
märglösa och på allt lifsinnehåll blottade franska klassiciteten, hvilken
genom Gottscheds flitiga men mekaniska produktion och
framgångsrika kritiska utrotningskrig mot resterna af Andra schlesiska skolan
för en tid blifvit härskande i Tyskland.
Bodmer och Breitinger, Pyra och Lange, Kleist, Klopstock och
Anakreontikerna kämpade mot rimmets nödvändighet i poesien.
Gessner företog sig att med bibehållande af alla poetens anspråk
öfvergifva äfven rytmen och skapade en poetisk prosa, som vann
stor anklang, och hvars popularitet snart ytterligare ökades genom
exemplet af Macphersons Ossian.
Man har jämfört Gessner med Watteau och kallat honom
rococo-idyllens klassiker. Detta är ej riktigt utan restriktion. När vi höra
Watteaus namn, se vi genast framför oss hela denna eleganta franska
hofvärld, för hvilken det är ett pikant maskeradnöje att anlägga
herdekostym och leka sig in i ett »herdelif», hvars behag just
består i kontrasten mellan dess ytterliga förfining och dess låtsade
naivitet. Det Arkadien, som skildras i Gessners idyller, är väl lika
Samlaren: XXII. 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
