Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - G. J. L. Almquists Guldfogel i paradis och hans egen tolkning däraf. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
G. 1 L. Almquists öuldfogel i paradis. 3
lefver nu i klostret; många, många, år äro förflutna, men han hade
icke märkt det.
Året innan Opoetisk kalender utkom, hade sagan framlagts i
svensk dräkt i en liten kalender,Förgät mig ej, som innehöll
öfversättningar från tyska och ryska författare. Här meddelas den under
titeln Paradisfågeln. Hy sic folksaga af Karamsin. Denne berömde
ryske författare har här behandlat en rysk legend1, och enstaka
egendomliga likheter mellan Karamzins version och Almquists synas tyda
på, att denna förelegat för honom vid hans bearbetning, vare sig i
sin svenska öfversättning eller i någon tysk tolkning, hvarifrån denna
antagligen är företagen2. Huru som helst — det första kapitlet är
blott en enkel omskrifning af den enkla, älskvärda folksagan, som
utgör prolog till Almquists, egen betydligt mera konstlade och
invecklade dikt, där den motsatta synpunkten göres gällande,
nämligen huru en dag kan förefalla såsom tusende år, hvilket skildras i
de följande sex kapitlen.
En annan tid hade kommit, då i trakten bodde en ädel riddare,
som ägde en son och en dotter. Denna dotter Lili anade, att hon
skulle liksom den hänsofne munken få höra fågeln i paradis. Denna
aning ängslade hennes broder Win golf, som befarade en olycka
Och en afton är hon försvunnen. Wingolf axlade då sin nya
rustning och gick ut att söka sin syster. Mångfaldiga äfventyr, erinrande
om de medeltida riddardikternas, tima honom. Han antog att intet
annat än lyssnandet till fågelsången vore anledningen till Lilis
försvinnande, och för att återfinna henne drar han ut i den djupa
skogen. Där träffar han en sjöjungfru med ett ankhufvud, hvars
fyra barn, isfågeln, draken, den mörkblåa gäddan och dufvan, skulle
vara honom till hjälp. Han anlitar dem också en efter annan på
sin stora resa, därvid han till sist äfven tager en vilsekommen, blind
prins med på färden till Floramundas lustpark. Här utstå de nya
äfventyr; prinsen blir seende och Wingolf blind, enligt en sång som
Guldfågel sjöng ofvan ifrån: »Salige de som äro blinde i världen, ty
de skola visserligen se». Och ur en rosenröd bok läser prinsen en
mängd visdomsord, som något erinra om Svedenborgska skildringar.
(Jfr 6 kap.). Prinsen och Wingolf skiljas åt. Wingolf företager
1 Jfr Chudinskijs samling, N:r 17.
2 Väl påstår han i bref, att hans Saga är skrifven flere år förut, men denna
uppgift kan möjligen vara tillkommen för att urskulda anmärkta stilistiska
brister. Äfven om den är riktig, kan första kapitlet ha omredigerats med ledning
af Karamzins redaktion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
