Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den börjande reaktioner! mot nyromantiken. 113
bättre i menniskan: jag vet då icke hvad det skall vara till, att äta upp
hvarann. För öfrigt kan jag alls icke med hans öfversitteri, hvarken i
Poesi eller Politik. Han har slagit om flere gånger. Men, lika mycket;
jag känner, gudnås, hans hemlighet. Gud välsigne honom. Vi få i alla
fall vara glada och tacka Gud för det goda och vackra, som
fäderneslandet genom honom fått. . Är det icke honom beskärdt att få dö med samma
ära, som han en tid så välförtjent åtnjutit, så skall åtminstone jag gråta
på hans graf om jag öfverlefver honom1. Talar du med honom i dessa
ämnen om mig, så kan du hjertligen helsa honom.
Denna lilla AxTERBOM-ALMQuisT-GEUER’ska konflikt, som knöt an
vid meningsutbytet om Hagbergs ’bref, har ett särskildt intresse
därutinnan, att Geijer här såvidt jag vet för första gången ’reagerar’
mot nyromantikens estetiska uppfattning.
Fredrik Vetterlund har i en nyss offentliggjord uppsats, En
episod efter Geijers affall2, framhållit, att detta »affall»
egentligen gällde Uppsalavännernas konservatism och politik, men icke
deras »romantik». Detta må vara riktigt så till vida, som Geijers
grundlynne nog förblef romantiskt i poetiskt och filosofiskt afseende.
Men inledningen till hans Ansgarius-uppsats innebär dock en
tämligen amper gensaga mot den gällande nyromantiska estetiken, sådan
hans närmaste omgifning predikade den, liksom mot flere af den
nyromantiska åskådningens kardinalpunkter, ej minst dess uppfattning
af snillet såsom väsensskildt från vanliga människor, och uttalandet
om den samtida nyromantiska poesiens »vanmakt», då den ej rätt
tycktes veta, hvad den skulle taga sig för, är äfven värdt att lägga
märke till.
Om Geijers uttalanden voro ägnade att bekymra Almquist och
Atterbom, så kom ett yttrande från en annan storhet dem väl till
pass. Runeberg, eljes den då gällande svenska litteraturens
vedersakare, hade vänligt omnämnt de första Törnroshäftena och
Drottningens juvelsmycke. Och då Bamido Marinesco utkom, skref han
därom en liten dialog, senare intagen i hans samlade skrifter. Den
var icke egentligen skrifven som recension, utan endast för privat
meddelande, och kom genom en gemensam vän, målaren Mazer,
1 Almquist ägnade verkligen Geijer en vacker minnesruna i Jönköpingsbladet.
2 I Nornan, 1904.
Samlaren 1903. 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
