Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den börjande reaktionen mot nyromantiken. Af Karl Warburg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116
Karl Warburg,
grund och fri från främmande inflytelse. Han skildrar den tyska
romantiken med dess återgång till medeltid såsom den, hvilken omedvetet tjänat
tidsandan, men som, när denna visat sig i sin förfärliga gestalt, ryggat
tillbaka lik den utmattade vandraren i sagan, som påkallade döden men, när
denne infann sig, bad honom ånyo lyfta sig bördan på ryggen. I de sista
tiderna draga den pånyttfödda romantikens riddare ut i kamp emot en
tidsande, hvilken de själfve omedvetet satt vapen i händerne. Det är först
sedan hvar och en romantisk skola — en annan Saturnus — börjat äta
upp sina barn, som den gör fullt skäl för sitt namn.
I Frankrike betydde romantik något annat, och Victor Hugo hade själf
definierat den såsom »le liberalisme en littérature», hvarvid han
visserligen misstagit sig på det vetenskapliga begreppet om romantik, men just
genom detta misstag bevisat, att han ej följer tyskarne, om han än med
skaldens aningsförmåga uttalat; hvad som äfven i Tyskland kommer i en
framtid att blifva frukten af den romantiska skolans uppträdande, »en frukt,
som icke längesedan börjat visa sig i sin mest skärande och vidriga gestalt
i das junge Deutschland».
Den ende franske romantikern i egentlig mening är för Hagberg
Chateaubriand, som hyllar medeltida åsikter.
Såsom den nya skolans hufvudman, hvilken vid manliga år tillkämpat
sig en världsåsikt, rakt motsatt den Ghateaubriandska, för hvilken han i
sina unga år svärmade, framställes Victor Hugo, hvilken nu nämnes
samtidens ypperste lyriske skald. »V. Hugo har själf, ehuru han förändrat
världsåsikt, men ej snille, med öppna armar och fri vilja förklarat, ej sin
ifver för kristendomen, men för katolicismen, ej sin ifver för lagbunden
frihet, men för oinskränkt konungadöme, för »illusions», och kan tryggt
vädja till samtid och eftervärld, om icke denna bekännelse är ärlig. Och
denna förändrade världsåsikt har ej förlamat vingarne på hans lyrik».
Hagberg anser, att Hugo i sitt jätteverk Notre Därne de Paris uttalat
sin egentliga lefnadserfarenhet, och han söker uttolka denna, »en af de
dystraste men ock djupsinnigaste dikter någon tid frambragt». »I en bitter
dager har Victor Hugo, i likhet med Rousseau, framställt samhällets àváyxn]
såsom dödande naturlifvet, men han har gjort det på ett så mycket mera
gripande sätt, som han förkroppsligat sin dikt i medeltiden, hvilken han
målat så lifligt, som den någonsin blifvit målad från sin mörka sida.
De förut af Hagberg illa bedömda Han d’Mande och Le dernier jour
dyun condatrmê ser han nu såsom länkar i en bildningskedja, hvilken
fulländats i Notre Därne; i dem försänker han sig i det gräsliga, icke af
kärlek till det gräsliga men för att genom inre erfarenhet vinna den
anfallspunkt, från hvilken han senare i Notre Därne angriper medeltidens sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
