Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer och Schiller. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
46 Hilma Borelius,
välde och hierarki under nattens mörker henne belagt. Att bryta
sina bojor äger hon ej kraft i sig själf. Men oenighet, korståg och
städernas uppkomst hade undergräfvit det förra. Oordningen i
kyrkans tronföljd, fördärfvet inom dess sköte, som mognade för en
Borgia, och Hussens lära, fortplantad oaktadt bål och förbannelser,
hade försvagat den senare. Ömsesidiga strider hade ökat
förstörelsen. Ibland ruiner upprättade konungarne sina troner, uppkallade
tredje ståndet till sin hjälp och skulle snart segra både öfver sina
motståndare och sin medhjälpare.» Så börjar, efter en kort
inledning, förra delen af Sten Sture. Detta är icke äreminne, det är
historia.
Hufvudsynpunkten på medeltiden är hos Geijer ännu den med
hela upplysningstiden gemensamma: att den är den mörka tiden.
Men han är intresserad för de gestalter, som röra sig, de krafter
som kämpa i denna skymning.
Ännu har den unge författaren ingen utpräglad ståndpunkt, ingen
genomarbetad uppfattning. Det är tidehvarfvets allmänna, som
återspeglar sig i hans vältalighetsprof. Vissa ställen i äreminnet bära
emellertid omisskännliga spår af inflytande från en bestämd författare,
som själf i sig upptagit de båda motsatta strömningarne,
förnuftskultens och den Rousseauanska naturdyrkans, och bragt dem till
harmoni: Schiller. Karakteristiken af Sten Sture, i hvilken Erdmann
eget nog ser ett utslag af Rousseaus betydelse för Geijer under denna
period, är alldeles påtagligt uppgjord efter Schillers etiskt-estetiska
ideal. Geijer finner i Sten Sture »en karakter, som med förtjusande
lätthet finner sig i de svåraste belägenheter, vandrar trygg vid
afgrunder, i hvilka andra skulle stupa, som, aldrig fallen ur sin
fattning och sin sköna harmoni, visar för den hänryckte åskådaren det
högsta skådespel: lifvets allvarliga gåta upplöst i en sublim lek».
»Der Mensch spielt nur, wo er in voller Bedeutung des Worts
Mensch ist, und er ist nur da ganz Mensch, wo er spielt», så
lydde Schillers mest tillspetsade formulering af sin uppskattning af
det estetiska tillståndet såsom det högsta, lika frigjordt från moralisk
kamp som från sinnliga behof. Med denna Schillers uppfattning är
Geijer tydligen förtrogen.
De bilder, med hvilka Geijer smyckar sin framställning, likna ej
Lehnbergs utan äro knappare till formen och mera karakteristiska,
ibland aforistiskt korta. Han säger t. ex. om Karl Knutsson: »Hans
bortgång var en jagad skys, som i aftonens dunkla, blodfärgade
sken sjunker bakom horisonten, förebåd till nya stormar». Och på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
