Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geijer och Schiller. Af Hilma Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90 Hilma Borelius,
Men filosofien som personligt sanningssökande var honom ett
lifsstudium. »Kants, Fichtes, Schellings skrifter ha under åratal ej
kommit af mitt bord, hvarom deras utslitna ryggar i min bokhylla
ännu vittna», säger Geijer i sina Minnen. På samma ställe yttrar
han om filosofien: »Henne endast har jag studerat af behof, allt
annat af föresats eller nöje.» Och i de föreläsningar öfver
människans historia, han höll 1841—1842, utgifna först efter hans död
efter Ribbings uppteckning, mötas åter historia, filosofi och det
personliga sanningskrafvet, det religiösa, i lika nära förening som i
början af Geijers historiska bana.
De filosofiska konstruktioner, som togo det lätt med och
godtyckligt’arrangerade det historiska materialet, hade blifvit utsatta för
Geijers skarpa kritik. Samvetsgrannt hade hans forskaröra lyssnat
till tidens susande väfstol och funnit, att den icke gick snörrätt
efter tankeregler. Försakelse, flit och ett ödmjukt sinne hade han
funnit oumbärliga för historikern som för naturforskaren, och han
hade’ i sitt arbete på historiens fält öfvat dessa egenskaper, med
orädd hand nedbrytande den byggnad han själf rest, då han fann,
att han misstagit sig. På befintligheten af sammanhang i historien
tviflade han aldrig. Det gällde blott att finna sakernas eget, ej »det
själfgjorda». Tänkandet öfver historien släppte Geijer icke någonsin..
I föreläsningarna öfver människans historia var det historiens inre
sida han betraktade, filosofiens historia såsom det mänskliga
tänkandets utvecklingsgång. Och detta blef på samma gång hans egen
filosofiska bekännelse, sådan den utgått som det sofrade, mognade
resultatet af en rastlös inre utveckling, en ständig växelverkan mellan
olika själskrafter, mellan det yttre och inre, mellan gifvande och
mottagande.
Det religiösa var innersta kärnan i Geijers rika väsen. Den
först på tyska utkomna skriften Attch ein Wort über die religiöse
Frage der Zeit förklarade han själf i bref till en vän af 12 jan.
1847 vara hans »sista ord». Och den blef det. Få månader
därefter slutade hans lif.
Schiller , tillhör alltigenom 18:de århundradet. Han är »der
Weltbürger» ’efter upplysningstidens sinne, i religiöst afseende
anhängare af en abstrakt förnuftsreligion, som med förnäm
öfverlägsenhet ser ned på hvarje kult, hvarje historisk religionsform, i
politiskt afseende kosmopolit. Betecknande nog är Schillers förnämsta
historiska arbete icke tyskt till ämnet. I Geschiehte des Äbfalls der
vereinigten Nicderlande förhärligade Schiller frihetens gudomlighet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
