Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Anton Blanck, En nyfunnen fortsättning till Erik Gustaf Geijers Feodalism och Republikanism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
80 Anton Blanck
för att draga hastiga slutsatser ur hvad han redan sagt, häfdande
sin historiska opartiskhet — men förgäfves.
Det är egentligen den liberala pressen och från början Argus,
som har ansvaret för denna misstolkning. I sin för öfrigt om stor
fördomsfrihet och vidsynthet vittnande artikel "Är Sverige en
konstitutionell Stat eller ej" (14 juli 1821 ff.), betecknar Johansson
författaren till "Feodalism och republikanism" som ultraist och
tillhörande den "Historiska Skolan, under hvilket namn den Tyska
Ultraismen blifvit betecknad". Härmed var temat anslaget; det
varierades med tilltagande styrka under hela 1820-talet (speciellt i en
artikelserie 1826). Under dessa års tillspetsning af den politiska
situationen, då Geijer själf kom att indragas i den aktiva politiken
och där fördes långt ut till höger, skymdes helt förklarligt blicken
hos motståndarne för det sakförhållande, att den strängt
konservative praktiske politikern Geijer dock aldrig i teorin uttalat
reaktionära åsikter. Dogmen var emellertid vederbörligen bildad och hade
lifskraft. Trots Geijers egna uttalanden och protester frodades
den kraftigt. Fryxell förde den in i litteraturhistorien, den troddes
af Geijer närstående män som Ribbing och Sahlin; Warburg är i
det hela kvar under dess inflytande (Illustr. Sv. Litt. Hist. II: 2,
s. 651) och den aflifvades först af Wirsén1 och Boethius.2
En förnyad ompröfning stärker uppfattningen af hur oriktig
denna dogm är. Geijer ger själf på afhandlingens sista sidor en ganska
tydlig konturteckning af den tillämnade fortsättningens politiska
innebörd. Med utgångspunkt från den stora engelska revolutionen,
hvilken organiskt förenade de bägge stridande idéerna,
feodalismen och republikanismen, i ett fördrag, ville han visa, "huruvida
ej ett sådant är det enda verkliga samhällsfördrag, som kan
slutas". Den stora engelska kompromissen var sålunda hans ideal.
Den konstitutionella monarkien skulle blifva konstruktionens
slutresultat, och med hjälp af den rekonstruerade fortsättningen kunna
vi nu bilda oss en föreställning om huru detta skulle ernås. I
ett direkt uttalande kunna vi ytterligare uppfånga tendensen. Det
1 Geijer och Järta Sv. Akad. Handl. 1886 I). 14, s. 182.
2 Hist Tidskr. 1905, s. 226 ff.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
