Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Per Elgströms romantiska poesi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 Fredrik Böök
vändning, men som kräfver nya bilder, stegring, iterering. Det är
ett innerligare uttryckssätt, som icke begagnar den på förhand
beräknade formeln, utan söker, trefvar, griper den ena liknelsen efter
den andra. Däraf det lefvande, organiska intrycket: man har känslan
af att bevittna hur stämningen växer och sväller; orden få en
lefvande och personlig klang. Blankversen möjliggör denna estetiska
effekt; i alexandrinens form t. ex., med dess hårda och oorganiska
struktur, skulle den aldrig kunna uppnås.
Det gäller om dessa Kellgrens dikter — för så vidt man kan
bedöma fragmentet "Sigvarth och Hilma" — att de icke äro logiskt
disponerade, icke reflexionsdikter i samma mening som den
akademiska stilens otaliga produkter. De äro byggda öfver en lefvande
stämning: ur den utveckla sig bilder, situationer och tankar, icke
ur en nyktert uttänkt och genomförd plan. Därför beteckna de en
ny princip i vår sjuttonhundratalspoesi, långt mera än Franzéns
lyrik, där, trots känslan och trots vissa romantiska stilelement,
förståndet härskar ganska suveränt.
Det är denna Kellgrens poetiska stil, som Elgström öfvertagit
i "Sigvarth" tillika med namnen Sigvarth och Hilma och tillika
med blankversen, som med sin fria byggnad och sina obegränsade
tillfällen till enjambemang möjliggjorde en utveckling i denna
riktning. Det ligger därför en verklig sanning i Atterboms yttrande,
att dessa poem af Kellgren hade "gjort — eller åtminstone
grundlagt — hans poetiska uppfostran".
Men det bör genast anmärkas, att Kellgren var en mästare,
Elgström en famlande lärjunge. Den Kellgrenska versens enkelhet
och klarhet uppnår Elgström aldrig: hans förut karaktäriserade
romantiska benägenhet för obestämda uttryck samt för ett måttlöst
hopande af ord och begrepp leder honom ofta in i språkliga
labyrinter. Icke heller får hans vers samma djupa och starka ton som
Kellgrens: hos den senare bikta sig mannaårens allvarliga och bittra
erfarenheter, hos den förre svärmar den ungdomliga fantasien, hvars
egentliga innehåll är erotiskt begär och erotiska drömmar, tillsatt
med den egendomliga dödskänsla, som tidigt genomsyrade Elgströms
hela väsen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
