Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
144 Johan Mortensen
framdrifves begäret efter originalitet. Den ene författaren efter
den andre söker att imitera Vergilius, Ovidius, Cicero och Livius,
men hvar och en gör det på sitt sätt och i kraft af sitt personliga
temperament. Däraf en oändlig omväxling och ständigt skiftande
nyanser inom ett område, som vid första blicken skulle kunna
förefalla så enformigt.
Själfva motivens relativa fåtalighet, det ständiga idisslandet af
antika fabler och antika bilder, bidrager till att höja den litterära
bildningen och förfina formkänslan. Medeltiden hade vanligen nöjt
sig med berättelsen, med den yttre händelsen, framställd utan all
lyrik eller karaktäriseringskonst. Renässansen fäster sig vid själfva
skrifternas anda, och det är förvånansvärdt, med hvilken
fördjupning och finhet, som man intränger i det antikas själ och förstår
att återgifva den osynliga luft, som sväfvar kring dessa
mästerverk. Huru ofta är det icke som om renässansskaldens penna
fördes af Vergilius eller Ovidius.
Därför finner man inom renässansens litteraturer väl ett
ständigt imiterande af antiken och äfven i dess friare former ett
ständigt beroende af den. Den rör sig inom dess sfär. Men inom
denna strängt tecknade periferi uppenbarar den ofta en rent titantisk
originalitet.
Under loppet af sjuttonhundratalet ökas den litterära
produktionen. Nya estetiska principer proklameras. En af dessa, som
blir af stor betydelse för den följande utvecklingen är den, att
skalden icke bör imitera utan gå tillbaka till naturen eller ösa ur sitt
eget själslif. Young var den förste, som yttrade sig i denna anda,
hvilken bröt antikherraväldet. Nyromantiken gick sedan ännu längre,
betraktande skalden hardt när som en Gud, hvilken skapar allt ur
sitt eget inre och skådar universum i sin egen mikrokosmos. Som
alltid kom äfven denna estetiska princip att hafva inflytande på
den uppväxande litteraturen.
Det är från denna tid som skalderna öfverhufvud icke eller
endast motvilligt erkänna att de följa mönster. Nyromantikens
estetik betonar med stor kraft och finhet temperamentets betydelse,
men den bortser därifrån, att hvad den enskilde individen kan ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
