Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
146 Jolian Mortensen
kulära, utmärkande för ett visst land eller ett visst tidsskede, under
det att känslorna, uppfattning af kärlek, sorg, vrede äro långt mera
allmänmänskliga. Genom hela sjuttonhundratalet följer man t. ex.
med lätthet de olika författarnes ställning till Leibniz’ uppfattning
af det onda.
Tillämpar man samma synpunkt inom de enskilda författarnes
utveckling finner man också, att det är lättare att påvisa lånen i
början af deras bana än då de befinna sig på höjdpunkten af
sin alstring. Det franska inflytandet på Goethes tidigare lyrik
eller Shakespeares insats i Goetz von Berlichingen eller Clavigo
äro lätt skönjbara. Att utreda alla de faktorer, som varit i rörelse
vid affattandet af Faust, är däremot en mera sammansatt
uppgift. På samma sätt öfvertygar oss strax en genomläsning af
Runebergs första diktsamling om, att han imiterat Stagnelius och
Franzén, Tegnér och Choraeus o. s. v.; att påvisa uppkomsten af
sådana dikter som Hanna och Kung Fjalar är däremot svårare.
Vissa af professor Söderhjelms yttranden skulle kunna tolkas,
som om jag uppfattade Runeberg som en skald, den där endast
läste sig till sin originalitet och som för att använda ett ord,
hvilket är mig motbjudande, men som man i äldre tider gärna brukade i
akademiska kretsar, när det gällde att döda. en motståndare, plagierade.
Ingenting är mig mera fjärran. Det har icke varit min uppgift i en
uppsats om Runebergs förebilder, att nyanseradt framställa
Runebergs originalitet, men det tycks mig, som om jag i förbigående
kraftigt betonat den.. Likaledes förefaller det mig, som om jag
tillräckligt tydligt (sid. 4) antydt min uppfattning af Runebergs
läsning. Min mening har det i hvarje fall aldrig varit, att
Runeberg-skulle drifvit systematiska studier vare sig af Herder eller Goethe.
Jag har tvärtom betonat, att han öfverhufvud icke var någon
bok-slukare, och att mycket af de utländska tidsströmningar, hvilka
kunna spåras i Runebergs diktning, gå tillbaka till hans vänners
yttranden i Lördagssällskapet eller hans mångläsande hustrus
påstötningar. Det finnes hos Strömborg många ställen, som bekräfta
ett dylikt antagande. Män sådana som Nervander, Cygnæus eller
Snellman hafva säkerligen till honom framburit många af tidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
