Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Runebergs föreskrifter än en gång 151
andra, eller för att uttrycka samma sak med andra ord, att
antikuppfattningen alltid är färgad af en viss tidsålders idéer och
föreställningssätt. Under medeltiden blifva de trojanska hjältarne till
goda korstågsriddare, Helena till en sirlig hofdam vid ett
medeltida hof, och den kärlek, som förbinder dessa hjältar och hjältinnor
är af samma smäktande och galanta art, som ungefär samtidigt
hemsöker riddarne af runda bordet. Under Ludvig XIV återspeglas
i Racines tragedier de eleganta sederna från Versailles, en djupt
kristlig uppfattning och åtskilliga andra egenskaper, som intet hafva
att göra med antiken. Det är mot denna fransmännens
uppfattning, som i viss mån den tyska utgör en reaktion. Denna
inspirerar sig icke minst ur den antika skulpturen och söker gifva
lif åt de grekiska nakna marmorbilderna. Goethes antik har sin
paralell inom konsten i Canovas och Thorvaldsens skulpturer.
Egendomligt för den tyska riktningen är också att den
behandlar motiv ur tidens borgerliga litteratur i antik form (se
vidare min Samlareartikel s. 18). I våra dagar hafva åtskilliga
skalder i anslutning till vår tids djupare kännedom om särskildt
den arkaistiska antiken skapat en ny uppfattning. Ut ifrån det
begär att återgifva det elementära och lidelsefulla i
människonaturen, som intresserat en viss period af 1800-talets litteratur,
skapa Swinburne, Lecomte de Lisle, Pierre Loüys sin uppfattning
af antiken: den förres hjältinnor likna ofta en arkaisk gudinna,
eller en asiatisk Astarte, i deras vilda vällust.
Det är icke svårt att angifva, inom hvilken kategori af dessa
antikuppfattningar som Runebergs faller: alla likheter hänvisa på
den tyska och endast på den. Liksom denna är hans återgifvande
af människorna rent plastisk och abstrakt; hans människor erinra
om grekiska statyer. Han behandlar liksom Goethe och Voss
moderna ämnen (Elgskyttarne, Hanna) i antik form; det vill säga han
begagnar sig af homeriska epitet och hexameter. En bred folklig
ådra är det bärande i hans uppfattning, och af de antika epikerna
är det Homeros och ej Vergilius som utgör hans mönster.
Om man således icke vill antaga, att Runeberg ånyo upptäckt
hela denna antikuppfattning, återstår endast att erkänna, att han ge-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
