Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Johan Mortensen, Runebergs förebilder än en gång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 Johan Mortensen
jag i hufvudsak hänvisa läsaren till min föregående Samlareartikel
i denna fråga. För öfrigt erkänner professor Söderhjelm både
i Euterpeartiklen och i monografiens andra del åtskilliga
likheter mellan Voss, Goethe, Herder m. fl. å ena sidan och Runeberg
å den andra. Söderbjelm förklarar vanligen dessa likheter som
tillfälligheter, parallellismer eller liknande. Man kommer aldrig fram
till någon helhetsuppfattning af Runebergs förhållande till den tyska
klassiska litteraturen.
En invasion af tyska idéer börjar i den svenska litteraturen mot
slutet af Gustaf Hirs regering. Skalder som Kellgren och i ännu
högre grad Adlerbeth äro bland de första som fruktbargöra dessa
idéer för den svenska litteraturen. Inflytandet växer och befinner
sig efter 1810, då den litterära striden mellan de olika skolorna
utbryter, i jämnt stigande. I den svenska litteraturen når det tyska
inflytandet ungefär sin höjdpunkt med Viktor Rydberg, öfversättaren
af Goethes Faust, som kanske djupare än någon annan svensk skald
inträngt i den tyske mästarens väsen.
Det är i denna linje, som äfven Runeberg har sin plats. Och
enligt min mening finnes det med ofvannämnda undantag knappast
någon svensk skald, som tagit så starka intryck af den tyska antiken
som Runeberg. Hans Hanna är en fullständig paralel! till Hermann
und Dorothea, hans Kungarne på Salamis är en pastiche efter ett
antikt drama liksom Iphigenie i Aulis; Elgskyttarne såväl som
delvis Kung Fjalar och hans senare lyrik äro äfven starkt påverkade
af tysk kultur. Jag upprepar det ännu en gång, Runebergs
hexameterdikter äro oförklarliga utan inflytande från tysk litteratur och
icke minst från Goethe.
Själfva hufvuddifferensen mellan professor Söderhjelms och min
uppfattning ligger däri, att Söderhjelm anser sig kunna förklara
Runebergs antikiserande dikter endast genom ett direkt inflytande från
antiken. Att ett dylikt föreligger, är det naturligen icke min
mening att förneka. Däremot bestrider jag bestämdt, att denna
faktor-är tillräcklig för att förklara dessa dikters karaktär.
Det förefaller mig, som om professor Söderhjelm icke hade öga för,
att uppfattningen af antiken varierar från den ena tidsperioden till den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
