Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredrik Böök, Stagnelius och Chateaubriand
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stagnelius och Chateaubriand 65
verklighet. I skriften Le camp de vertus (Paris 1814) uttalade hon
med anledning af de ryska arméernas trupprevy vid Chälons dessa
kiliastiska idéer.
Det är med anledning af dessa spådomar som Stagnelius, jäm-
förande henne med den pythiska prästinnan i Apollotemplet i Delfi,
kallar henne solens mäktiga dotter, tolkande sin fader Phoibos’
orakler.
När man alltså känner den beundran Stagnelius hyste för ma-
dame de Krüdener är det icke svårt att fastställa hennes inflytande
på hans idéer. Det hår i den föregående undersökningen visats,
att den politiska tendensen i Wladimir den store harmonierade med
Chateaubriands legitimistiska politik. Men Stagnelius går i denna
dikt längre än Chateaubriand; han nöjer sig icke med att liksom
denne hälsa Alexander som hjälten, hvilken befriat världen från
Napoleons förtryck, han hyllar — med eremiten Antonius som
tolk — kejsar Alexander som skaparen af en ny mänsklighetens
lycksalighetsålder. Ett dylikt öfverspändt och utopistiskt betrak-
telsesätt låg Chateaubriands odogmatiska och statsmannamässiga
syn fjärran. Det är ingenting annat än madame de Krüdeners
hysteriska Alexanderbeundran och svärmiska kiliasm som möter oss
i dessa rader:
»Denne i kamp mot förtryckarn skall gå, af krigiska änglar
följd på sitt segrande tåg, med himmelens åskor beväpnad,
och i ett hånligt grus nedstörta den vilda kolossen.
Snart i triumf han vänder igen, omjublad af folken,
och åt en suckande jord guldåldern han skänker tillbaka.»
Öfverhufvud gör Stagnelii anslutning till madame de Krüdeners
idéer det begripligt, hur det för honom kunde vara naturligt att
besjunga Rysslands öfvergång till kristendomen såsom en världs-
historisk händelse med afgörande betydelse för Europas framtid.
Framtidsprofetiorna i Wladimir den store äro icke rena frostiga
deklamationsnummer, utan ge uttryck för en djupt personlig och
svärmisk framtidstro på det tusenåriga rike, som det kristna Ryss-
lands mäktige monark var kallad att införa.
Samlaren 1909. ^
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
