Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Martin Lamm, Lidnerstudier
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lidnerstudier 167
krossas Spastara med sin oskyldiga son i famnen? Kanske finns det
inom oss en nedärfd skuld, som drifver oss till nya brott, som om-
intetgör våra goda uppsåt? Men hur kunna vi då känna oss ädelt
danade, ädelt viljande? Hur kunna vi då tro på tillvaron af en
allsmäktig och allgod försyn? Yttersta Domen skulle ge det afgö-
rande svaret på dessa rastlösa frågor. Det var därför Lidner år
efter år omarbetade den, det var därför han ville ha den betraktad
som slutverket i sin diktning. Något distinkt svar kunde han dock
ej ge, blott ett manande nödrop till sina lidande medbröder att
hålla samman för att få värme mot yttervärldens iskyla.
Den fråga han ställt var ej ny; den hade sysselsatt alla seklets
stora tänkare och skalder. Men hvarje generation, hvarje individ
kan göra en gammal fråga ny genom den ton, med hvilken den
ställer den. För Lidner gällde det ej att filosofiskt utreda det ondas
existens inom och utom oss. Det gällde att förklara hans egna
olyckor och hans egna felsteg. Det är han, som deklamerar, kän-
ner och handlar i sina hjältars och hjältinnors gestalter. Det är
han, som skuldlös krossas af blixten i Spastara, det är hans dom,
som afkunnas i Yttersta Domen. Hans dikt besjunger hans eget
skeppsbrott, den är en mäktig grafsång öfver honom själf.
Den lidnerska diktens fel och förtjänster härröra alla från denna
dess rent subjektiva prägel. Den saknar kontakt med verkligheten.
Den egenskap hos skalden, som den klassiska smakläran satte högst,
den direkta observationen och det exakta återgifvandet af den yttre
tillvaron måste felas hos denne subjektive drömmare.
På samma vägar och gator där Bellman ser färgrika och pitto-
reska naturglimtar eller brokigt och sorglustigt folklif, vandrar
Lidner fram drömmande och deklamerande, utan att uppfatta något
utom sina egna tankars och känslors sfär. Han kan någon gång af
skaldebroderns exempel lockas att söka måla det glada Stockholms-
vimlet såsom i dikten Kungsträdgården. Men med hvilket resultat!
Det finnes ej en enda fläkt Stockholmsluft i skildringen, ej en enda
färgklick, som sätter lif i taflan. Lika omöjligt är det för honom
att se och skildra ett landskap. Det skulle aldrig falla honom in
att som Oxenstjerna sätta sig ned och iakttaga t. ex. en solnedgång
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
