Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - E. Wrangel, Atterbom och Tegnér. Ett skaldemöte i Lund 1825
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Atterbom och Tegnér 93
Bland de "åtskilliga goda följder", som man enligt Atterbom
kunde vänta af hans resa såväl för hans egen som svenska
litteraturens framtid, kunde man tvifvelsutan räkna hvad Tegnér i detta
bref antydt. Dessa goda råd ha säkerligen icke blifvit utan
verkan på Atterbom, äfven om han nu aldrig kom att mer än
planlägga diktverk med motiv ur den svenska historien. Tegnérs
resonnemang i anledning af Lycksalighetens ö förklingade icke ohördt.
Han fann, såsom Atterbom själf erinrar om i sitt bref af januari
1826, detta poems idé mera en filosofisk än poetisk. Atterbom måste
medge, att det icke var lätt att lefvandegöra eller "såsom
mänsk-ligt-artade personliga väsenden objektivisera" Öns luftiga
varelser, och att verkets allegoriska natur medförde stora svårigheter.
Också försökte han att i de två sista äfventyren vinna mera reala
utgångspunkter eller grundlag: "sedan olyckan riktigt kommit i
gång, flyttar hon Felicia på en mera vanligt kvinnlig och hela
personalen på en mänskligare grund".
Atterbom och Tegnér stodo nu som samtidens främste diktare
af den yngre generationen och ett närmande dem emellan, ett
erkännande utan afund af hvarandras förtjänster måste därföre blifva
betydelsefullt.
Ett fredstillstånd, redan förut på flera håll önskadt, synes också
efter detta skaldemöte i Lund hafva inträdt i den svenska
litteraturen, åtminstone på dess höjder, där man nu en tid framåt kan
iakttaga mera trefnad och lugn. Fosforismen, såsom en aggressiv
och polemisk rörelse, framträdde allt mera sällan. Men
romantikens åskådningssätt hade, såsom vi antydt, börjat tränga igenom
och väckte allt mindre opposition. Och Tegnér, hvars omdöme
gällde högt i många kretsar, ej minst i hufvudstaden, yttrade sig
numera med större erkännande om ny-romantikernas diktning och
sträfvanden. —
Den fullständiga yttre försoningen fördröjdes visserligen genom
Atterboms förnyade kritiska nedsablande af Leopolds diktning (1833).
Vänskapen med Tegnér blef dock icke bruten. Och snart skulle
nya förhållanden föranleda ett nytt hjärtligt närmande. I det
politiska och sociala åskådningssättet kommo de två under 1830-talet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
